Med hakan nedsjunken i sjalen och morgontrött blick tar jag plats i bagerikön. Det är min tur att stå för fredagsfikat. Fikat som började som en trevlig och sammanhållande aktivitet, efter ett initiativ från en intet ont anande och mycket snäll kollega.
Framför mig står en ung man med svettpärlor i pannan. Välklädd, kanske it-branschen eller bank, tänker jag. Han har påsar från flera butiker i händerna.
– Ah, du har fredagsfikat! säger jag med deltagande min.
– Ja, säger mannen och suckar djupt innan han beställer 20 blandade småbröd. Folk gör långa önskelistor, men nu är det nog bara vindruvorna kvar.
– Åh, stackare, säger jag med äkta medlidande.
– Ja, ändå har vi trappat ned. Vi befann oss farligt nära äkta cava faktiskt.
Till skillnad från privatlivets fredagsmys, som stannat på en någorlunda rimlig nivå, är fredagsfikat en ulv i fårakläder och alls ingen harmlös liten tillställning.
Det som börjar med en färdigköpt och lite torr vetelängd har snart transformerats till en tillställning dignande av hembakta limpor, prosciutto di parma, dyra köpekardemummabullar, finoliver, glass, ”det göttaste i äppelväg”, egentillverkad lemon curd, alkoholfritt rosa bubbel, fruktsallad, chokladdoppade jordgubbar, öl (provsmakning), julmust (provsmakning), pizzabitar, laxsnittar, svindyr päron- och ingefärsmarmelad från finbutiken, fruktpaj med äkta vaniljsås, tryffelsalami, jordgubbs- och rabarberkompott, hemlagat fröknäcke, ostbrickor, hjärtformade tårtor och hembakta kakor av alla de slag.
Själv köpte jag en gång ett fruktbröd till nästan samma kilopris som saffran. Snacka om att kasta pärlor för svin. Kvinnorna kastade sig lystet över limpan, smaskade, himlade med ögonen och tog en fruktmacka till. Männen rörde den inte och såg trumpna ut. Långt senare kröp det fram synpunkter som ”vad är det för fel på vita frallor?”, ”frukt har inte i bröd att göra”, ”jag åt sånt där när Maria hade det med sig och fick ett helt jädra fikon i munnen som liksom levde kvar och växte i gommen resten av dagen”.
I fredags var det kollegan Fredriks tur att ha fika. Utan krumbukter placerade han det på morgonmötets bord.
Så märkligt, den här gången behövdes ingen dukning. Inga papperstallrikar, servetter, förskärare, osthyvlar eller bubbelglas. Bara en enda oöppnad låda, i ungefär samma storlek som en barnskokartong.
In kom den ena kollegan efter den andra, slängde ett lystet ögonkast på bordet, sänkte blicken och satte sig.
Hos oss är fredagsfikat för allvarstyngt att skoja om. Även om man har hoppat över frukosten, är vrålhungrig och jättejättesugen på något riktigt gott, och blir gruvligt besviken över ett torftigt och billigt köpebrödsfredagsfika, så visar man det inte. Inte med en min.
Kanske lyckades kollegan F denna morgon att med en lika enkel som drastisk åtgärd lösa den gordiska knut som fikat har utvecklats till. Eller åtminstone göra ett ordlöst statement: ”Vi tar olika allvarligt på detta. En del gillar att krumbukta, andra väljer billigt lågstatusfikabröd. Fine”.
Fikat var . . . en låda Delicatobollar. Delicato. Förstår ni vidden av detta? Han försökte inte ens dölja ursprunget genom att arrangera kakorna på ett fat. Tvärtom skyltade han med sin förtappelse och på något vis blev detta tilltag förlösande, något att hjärtligt skratta åt.
Men ändå: En ljum skiva hembakt valnötsbröd med knaprig yta toppad med vitlöksfärskost, prosciutto crudo, skivad tomat och några blad färsk basilika ersatt av – en dammsugare.
Det är lite som om Akademiens ständiga sekreterare skulle förkunna: ”Och årets Nobelpris i litteratur . . . tilldelas . . . Donald Trump!”