Aldrig har vårt land så många självutnämnda landsfadergestalter som vid hemskheter. Och alla säger samma sak: att de känner bestörtning, men att vi alla ska leva precis som vanligt och, framför allt, att vi inte ska vara rädda. För det är det terroristerna vill.
Jag förstår att syftet med uppmaningen är gott, men hos mig blir den kontraproduktiv. Och när det inte längre är EN landsfader som säger det, utan 50, så känner jag mig omyndigförklarad. Att förneka rädsla är inte liktydigt med att inge trygghet.
Man kan inte säga åt en människa att inte ha en känsla. Är man rädd så är man rädd. Är man ledsen så är man ledsen. Att säga ”var inte rädd!” är lika dumt som att säga ”var inte lycklig!”
Det man känner är äkta och det som är äkta är sant. Alltså blir en uppmaning att inte känna det man känner en osanning, och därmed går trovärdigheten förlorad. Dessutom: Det är skillnad på paralyserande rädsla och sund vaksamhet.
Varnad är väpnad, brukar det heta. Och varnade var vi. Liknande dåd har inträffat i en rad städer under senare år. Så varför skulle det inte ske i Stockholm?
Det är inte mitt eget liv jag är oroad över. Jag har levt i 55 år och det är mer än vad väldigt många får. Dessutom har jag av andra skäl än terrorrädsla alltid undvikit folksamlingar, om jag kan. Kanske hänger det samman med att mitt hjärta bor på landet. Jag gillar människor, men inte tusentals åt gången.
Nej, det är troligare att jag kör ihjäl mig på väg till jobbet än att jag drabbas av ett terroristattentat.
Men jag är rädd för mina barns och mina ofödda barnbarns skull.
I Sverige är det förbjudet att resa till ett land för att utföra terrordåd, att utbilda sig till terrorist och att bekosta terror. Men det är inte förbjudet att vara medlem i en terrororganisation. Det skrämmer mig.
I Sverige går det, trots den lagstiftningen, att resa till ett land, strida för en terrororganisation och sedan komma tillbaka till Sverige och fortsätta leva här. Det skrämmer mig.
I Sverige skärptes terrorlagstiftningen 1 april förra året. Trots det har bara två personer sedan dess dömts för terrorbrott. Det skrämmer mig.
I Sverige har vi väldigt begränsad kameraövervakning på allmänna platser. Det påstås hota den personliga integriteten. Struntprat. Varsågod att filma mig var som helst, utom i mitt hem. Det är terrordåd som hotar min personliga integritet, inte om jag blir filmad på gator och torg. Det är tjuvar i min mataffär som hotar min personliga integritet, inte om det sitter en kamera ovanför blomkålen. Det är vackert att vilja värna den personliga integriteten, men inte om effekten blir den motsatta. Det skrämmer mig.
I Sverige finns det 200 namngivna, och av Säpo kända, individer som har ”såväl viljan som förmågan” att utföra terrorbrott i Sverige. Allt enligt terroristforskare Hans Brun. Det skrämmer mig.
I Sverige, liksom i många länder, finns det människor som inte värnar livet. Inte sitt eget heller. Det skrämmer mig. Väldigt mycket faktiskt.