Den inbitne stadsbon, min älskade Gubbe, flyttade ut till mig på vischan för tre år sedan. Han var lite skeptisk. Långt att pendla. En snart 100-årig kåk med alldeles för många uthus. En trädgård stor som en fotbollsplan. Och så två katter.
Syskonparet Alice och Assar flyttade in hos oss förra sommaren och tog vid efter husets tre tidigare katter Elsa, Astor och Sören, som under senare år gått bort en efter en, vid 16–17 års ålder. Jag har alltid haft katt och kan inte tänka mig ett liv utan dessa livsnjutande, egensinniga varelser. Gubben hurrade inte direkt över de nya familjemedlemmarna, men jag förvissade honom om att jag skulle ta allt ansvar för dem. Nåja, nästan allt.
Inte bara fördelar
Eftersom jag tidigare varit så lyrisk inför kattluckan, styrd av chip i kattens nacke, måste jag nu balansera euforin en smula. Det är inte BARA fördelar med att ha ungkatter rännande ut och in i kåken som de behagar.
Under min semestervecka med barnen på Cypern nyligen var det Gubben som matade katterna – och rensade upp deras insläpade bidrag till hushållskassan.
Medan jag skickade bilder på drinkar i motljus, oändliga stränder och turkosfärgat vatten till honom kontrade han med bilder på halväten mus, mumifierad mus, en hädangången fladdermus och ett fjäderinferno.
Samtliga tagna inomhus.
Måttet rågat
Nu befarar jag dock att måttet är rågat. Gubbens tålamod är prövat till bristningsgränsen.
I måndags var det min sista dag på semestern. Den tillbringades hemma. I godan ro sitter jag sömndrucken vid köksbordet, dricker kaffe och läser tidningen.
Då hör jag det karaktäristiska pipet i den angränsande tvättstugan. Det låter så när en av katterna närmar sig luckan, kattens chip frigör en kläpp och luckan öppnas.
In kommer Assar – med en ORM i munnen. Som slingrar sig. Med ens är jag klarvaken. Jag ger upp ett illtjut varpå Assar far upp på övervåningen, fortfarande med ormen i munnen.
Greppar stekpanna
Jag greppar en stor rostfri bunke samt en gjutjärnsstekpanna, oklar över hur tingen ska användas, men det känns bra att ha något rejält i nävarna inför den stundande närkampen. I övre hallen har katten, förmodligen livrädd av mitt tjutande, släppt ormen på golvet och själv gömt sig.
Blixtsnabbt slänger jag bunken över ormen och ställer gjutjärnspannan ovanpå.
Sen ringer jag med len stämma Gubben.
– Jag är ju hos mamma när du kommer hem. Men du, älskling, det vore jättesnällt om du kan ta dig an en sak i övre hallen.
– Nämligen . . ?
– En orm.
– Va?! Död eller levande?
– Vet inte, men sist jag såg den så slingrade den sig.
– Vilken sorts orm?
– Eh . . . jag var så rädd att jag liksom kisade med ögonen för att slippa se den så bra. Men inte kopparsnok i alla fall.
– Hur stor?
– Rätt rejäl. Okej, ingen anakonda, men definitivt ingen liten maskliknande sak heller.
– Suck.
Bepansrad med ett par nyinköpta svetshandskar tog sig Gubben an ormen, sköt in en metallplatta under bunken och travade ut med den på åkern.
Ja, den levde. Nej, det var ingen huggorm utan en snok.
Och ja, Assar och jag ligger jag på minus.