Det pågår en tyst nedmontering av ett svenskt kulturarv. En utdragen slakt av en anrik vara som etablerades under medeltiden och som har saluförts på särskilda platser sedan urminnes tider.
Jag pratar om det äkta ståndet. Korvståndet.
Jag minns hur genuint lycklig Gubben blev när vi i början av vår bekantskap upptäckte att vi båda hyser en faiblesse för skräpmat i allmänhet och svensk korv i synnerhet.
Hårdstekt bamse med bröd. Tunnbrödsrulle med kokt korv och gurkmajonnäs. En grillad med räksallad.
Sibylla. Bullens. Halleluja.
På 60-talet fanns det korvmojar i vartenda gathörn och gubbar med korvlådor på magen så snart det var folksamling av något slag. Jag minns hur vi i början av 70-talet nynnade på Owe Törnqvists slagdänga ”Varm korv boogie” från 1959, som fick ett uppsving igen när Family Four spelade in den 1973 efter att maglådan av hygieniska skäl förbjöds 1972. Men korvmojarna frodades.
Vi hade inte råd med både korv och mos, men för en billig peng fick man en luffare som bestod av korvbröd, mos, senap, ketchup och gratistillbehör som exempelvis torkad dill.
På den tiden smakade moset potatis och inte pulver.
I mataffärernas delikatesshyllor dignar det numera av finkorv. Italiensk råkorv, kosackenwurst, tryffelsalami, käsekrainer, älg- och vildsvinskorvar, chorizo, salsiccia och allehanda ölkorvar till ett kilopris som får färska kräftor att framstå som löjligt billiga.
Men, gott folk, vart har den svenska vägkorven tagit vägen? Den hårdstekta Bamsen med räksallad och gurkmajo?
Folkkorven.
När man färdas längs de stora vägarna i Sverige lyser den med sin frånvaro, medan hamburgerkedjorna ynglar av sig i mördarsnigeltempo. Den som tar av från motorvägen och kör in i centrum kan kanske, kanske hitta en vanlig jädra korvmoj, men det blir allt svårare och kräver allt större tålamod. Ingen tycks heller längre behärska tekniken att hårdsteka en bamse.
Ni vet, med lite bränt skal så att det smaskigt krasar till när framtänderna forcerar det.
Jag tror att allt är bensinmackskorvkulturens fel. Dessa sorgliga varelser som snurrar på hjul som alls inte steker dem. Som för tankarna till hopplöshetens hamsterhjul. De stackars bleka korvuslingarna snurrar och snurrar i ett limbo mellan rå och tillagad. Ljumma, men aldrig riktigt varma. Bleka dolmar som för tankarna till . . . ja, något annat än mat.
Korv har tvivelaktiga, slabbiga ingredienser invänder någon. Ja, ja men om vi ska tänka klimatsmart när det gäller allt annat, återbruka, handla på loppis och återvinna minsta värmeljusaluminiumhållare så är det ju toppen att ta vara på gojset som blir kvar när filéer och andra fina bitar plockats undan. Eller ska vi till slut föda upp djur där det enda vi äter är filén?
Åh, vad jag vill se en revansch för den svenska folkkorven.
En matkedja som blomstrar längs vägnätet. Bullens bortom bollhav. Sibylla bortom strips. Bamse bortom barnmenyer. Potatis bortom pulver. Ack, du ljuva tanke.
Säg att korven inte är vid vägs ände!