Gubben svär alltid som en borstbindare, men nu har han slagit sitt personliga rekord i antalet svordomar per minut.
Anledning: en Mercedes Benz C220, 2019 års modell, som gått åtta mil.
Gubbens och den här kärrans relation var under de två veckor de umgicks kantad av missförstånd.
Det började redan på parkeringen utanför hyrbilsfirman. Gubben fick omöjligt i ettans växel. Kunde omöjligt hitta automatkärrans D som i drive.
Till slut ringde han in till hyrfirman som han just lämnat.
– Hur tusan får man i ettan?
– Eh, du kanske inte har kört automat tidigare?
– Det är klart jag har! Min ordinarie bil är en automat. Men det händer ju ingenting när jag rör växelspaken, här till höger om sätet.
– Det är inte en växelspak, det är en joystick. Växelspaken sitter på höger sida om ratten och ser ut som en blinkersspak.
På kvällen frågade jag hur hyrbilen var och fick en lång harang tillbaka.
”Jag avskyr den. Den är så låg att man ligger ned och släpar arslet i asfalten. Fotknölarna och öronen är i samma höjd och när man ska ur det eländiga skålformade sätet, där man sitter som i ett klaustrofobiskt skruvstäd, får man liksom välta ut så att man hamnar på alla fyra.”
Här var Gubben tvungen att djupandas innan han fortsatte med förnyad glöd:
”Det är nån jädra pojke med pilotdrömmar som har designat instrumentpanelen och försökt få den att efterlikna cockpit i ett Gripenplan. Det blinkar och lyser och låter från varenda jävla kvadratcentimeter. Så jädra barnsligt med hundratals funktioner man inte vill ha. Ska man behöva vara it-tekniker för att kunna bemästra fanskapet. Va?! Och varför ska en bil kunna gå i 280 kilometer? Kan nån förklara det?”
Det Gubben trodde var växelspaken var alltså en joystick med vilken man manövrerar bilens dator och display som härbärgerar navigator, backkamera, radio, telefon och mängder av andra funktioner. Lite väl många för Gubbens klumpiga och irriterade spakförflyttningar.
Varje kväll fick jag rapport om dagens missöden mellan den ultramoderna kärran och den tålamodsbefriade föraren som allt mer förde tankarna till Fred Flinta, vars väldigt primitiva bil ju drevs medelst de egna benen.
Det var inte utan att jag började känna sympati för den missförstådda Mercan. Jag menar, snacka om att kasta pärlor för svin.
– Hur gick det i dag då?
– Åt helvete! När jag stod utanför bilen som vill vara ett stridsflygplan och skulle låsa upp förardörren åkte alla fyra rutor ned. Det tog evigheter innan jag fick upp dem och det var sju minusgrader ute!
Dagen därpå dök en stor varningsskylt upp i displayen. ”Plugga in dragkrok!”. Den häpna Gubben hade lyckats komma åt något på joysticken som fick dragkroken, gömd under bilen, att fara ut.
Priset togs ändå den dagen han med samma joystick skulle byta från P1 till P4.
Plötsligt fyllde en kvittrande norsk kvinnoröst bilens hela högtalarsystem. Från farkostens alla hörn kom stämman, som vore det Gud fader själv som påkallade Gubbens uppmärksamhet.
– Velkommen! Hva kan jeg hjelpe deg med?
– Va, vem tusan är du? Var kom du ifrån? frustade Gubben förskräckt och undrade om han nu slutgiltigt trätt in i galenskapens töcken.
– Mitt navn er Trine og jeg jobber hos Mercedes servicekontor i Oslo. Hva kan jeg gjøre for deg?