Vilken tur att du är död, kära Evert.
Eller snarare, vilken tur att du inte lever i dag.
Då hade vi gått miste om dina stora visskatt, för den hade inte gått att producera i vår tid, 100 år efter att de skrevs. Inte med de texterna i alla fall.
All sensualism, alla ögonkast, alla flirtar, all attraktion och all skir förälskelse i dina visor hade kallats snaskigt och gubbsjukt. Ja, rena pedofelin.
Sånt har blivit minerad mark, förstår du.
Men du är långt ifrån ensam, Evert. Cornelis Vreeswijk hade också blivit kölhalad. Tänk bara om hans "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind" hade skrivits idag . . .
Var tid har sina normer. Sina glasögon. Sin innebörd. Sina omständigheter.
Att titta på 100 år gamla texter med 2018 års glasögon blir knasigt.
Så snälla, kan de inte bara få vara ifred!
Utan din visskatt ingen midsommar. Inte för mig i alla fall. Att jag får sjunga dina visor är faktiskt bland det viktigaste i morgon. Jag gör det gärna ihop med andra, men finns det inga andra som vill så sjunger jag själv. Det har hänt.
Jag minns de sorgfria midsomrarna som barn, på lövad brygga i Tullgarn när både pappa, morfar och farfar spelade och sjöng dina visor.
Texterna är så förknippade med den alldeles speciella sommarlovskänslan jag hade i magen som 8-åring.
Senare i livet har dina visor mer kommit att symbolisera själva midsommartiden, då när Sverige är som frodigast och blomrikast. (Utom kanske i år då, när allt blommade över för tidigt).
Att jag får sjunga Blå anemonerna, Fritiof i Arkadien, Så länge skutan kan gå och Pepita är helt nödvändigt.
Jag är med dig På Colla bellas höjd, där geten skuttar och glesa furor skugga ginst och sand.
Och självklart dansar jag med dig över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se, så många blommor som redan slagit ut på ängen!
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Likaså måste jag vällustigt njuta av naturlyriken i Calle Schevens vals
"Då vilar min blommande ö vid din barm
du dunkelblå, vindstilla fjärd
Och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd"
Jag vet inte var du håller hus nu för tiden, Evert. Om du är i Bohuslän eller Argentina. Ängön, Hölö eller Sjösala. Eller på din barndoms Vinga.
Äsch, vi ses på vilken äng eller kobbe som helst, helt enkelt. För en vals i midsommartid, när natten ännu är ljus.
Vid 23-tiden, ska vi säga så?