Det är förfärligt sorgligt när bitterhet blir till en människas främsta karaktärsdrag.
När förbittringen över att ha blivit orättvist behandlad – kränkt – blir så stor att det faktiskt förstör en människas mentala hälsa och därmed hela liv.
Det kan handla om en skilsmässa, en vänskapsrelation som tar slut eller en långvarig anställning som upphör på ett smärtsamt sätt.
För den livsbittre är det helt omöjligt att glömma eller någonsin förlåta det inträffade. Man har blivit sårad, och taggen, som sakta men säkert förgiftar dig inifrån, tycks omöjlig att dra ur.
Till skillnad från hatiska människor, som kan vara utåtagerande och önska hämnd, undertrycker bittra människor sin sorg och vrede.
Varken resurser, eller kraft, att förlåta gör att tidens gång bara spär på bitterheten. Man går genom livet med vendettorna malande i sinnet. Kan aldrig känna riktig förnöjsamhet. Aldrig riktig ro.
Kan man träna sig i att bli mindre lättkränkt och inte hemfalla åt bitterhet? Man kan i alla fall försöka.
Jag brukar hurtigt säga att ”det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det som är det avgörande”.
När barnen växte upp, upplevde en oförrätt och inte kunde sluta älta den brukade jag säga: ”Låt inte sådant du ogillar bo gratis i ditt huvud och suga bort energi. Det dåliga är inte värt din upptagenhet”.
Jag försökte också förmedla att det kanske inte finns bra sätt att avsluta en kärleksrelation på, men att det finns mindre dåliga. Att det är guld värt att man försöker att inte skiljas som ovänner.
Och så det här med perspektiv förstås. Att höja blicken och öva sig i att se bortom sig själv. Sätta den egna situationen i relation till andras.
Jag vet inte om mina intentioner har någon nytta på lång sikt. Men jag kan hoppas.
Hur vi avslutar, och paketerar, våra olika livskapitel tycks styra hur vi i framtiden betraktar dem, som bra eller dåliga perioder i livet. I den mån vi nu alls kan påverka avsluten.
Jag har både ock i mitt bagage, och sörjer att vissa kapitel inte fick de avslut de förtjänade, utan ett sämre.
På facebook ser jag människor som ännu många år efter avslutad anställning uttrycker bitterhet mot sin forna arbetsplats och inte försitter en enda chans att utdela knivstick. Stackars dem.
Andra tycks aldrig ta sig igenom skilsmässans chockfaser, stannar i reaktionsfasen och kommer aldrig till den nyorienteringsfas som leder livet vidare.
Så sorgligt. Ett helt yrkesliv eller ett långt äktenskap som man minns med bitterhet och sorg bara därför att avslutet blev smärtsamt. Trots att kanske 80 procent av tiden det varade verkligen var bra.
Min vän och sjuksköterska Elisabeth, som vårdar gamla, säger att det är i livets slutskede som bitterhet över en oförrätt – eller ångest över en ouppklarad relation till en närstående – kan bli till en skärseld.
Finns det inget sätt att tidigare i livet låsa upp den där dörren och släppa sig själv fri?
Så att man kan få göra sitt sista avslut i ro.
Och med sin hand i en annans.