Han är en riktig skruvare. Så brukade pappa Christer Glenning benämna en skicklig bilmekaniker. Själv var han en hyfsad skruvare och krävde att jag skulle behärska det mest elementära på min första bil, en Datsun Cherry. Som att byta lampor och tändstift, kolla olja, skifta däck och fixa ytrost i plåten.
Det var tider det. I jämförelse med dagens bilar måste man säga att dåtidens var väldigt begripliga.
Snart är hela motorhuven på nya bilar plomberad. Det enda man kommer in i är bränsleöppningen, allt annat krävs det märkesverkstäder och specialverktyg för.
Allt mindre mekanik, allt mer avancerad elektronik.
På min Datsun tog det någon minut att byta halvljuslampa. Men pajar den på min Renault Scenic kan jag inte byta den i mörkret längs landsvägen. O nej, den måste lämnas in på märkesverkstad eftersom i princip hela fronten behöver monteras ned. Enligt instruktionsboken får man räkna med 1,5 timmes verkstadsjobb. Halledudane.
Gubben kör mycket i sitt jobb. Senast i en 15 år gammal Opel Astro med 25 000 mil i karossen.
Jag har tjatat att han ska köpa sig en modern, trafiksäker bil med mycket plåt. En där han sitter upp och inte ligger på asfalten som i en badenbaden-stol. Nu har han gjort det, en Mitsubishi Highlander Hybrid för 300 000 kronor.
Han hade bara haft den i ett par timmar när jag backade in med den i ett träd, spräckte samtliga lampor på bakvagnens vänsterparti och repade lacken.
Jo, det är tyvärr helt sant.
Det var mörkt och vi skulle hem från en fest.
Jag var nykter, Gubben var det inte.
– Carina, prova nu att backa via monitorn. (En bildskärm ovanför växelspaken).
– Nä, jag blir yr i huvudet av den där.
– Skärp dig. Du är ju gammal kartläsare och allt möjligt. Ta nu till dig lite ny teknik!
– Allvarligt. Det är något fel på min hjärna. Jag kan inte omsätta monitorbildens information till rätt rattmanöver! Jag får liksom yrsel.
– Men prova åtminstone, människa! Vänd dig nu inte om som du brukar, och skit i såväl back- som sidospeglar. Lita på backkameran i monitorn!
Bonk, skrap, gnissel. Så hade jag backat in i syrénträdet.
Nu har han haft sin nya bil en dryg månad. Bilen där hela instrumentpanelen blinkar och hälsar välkommen.
Som om han inte alls befinner sig bland lera och svingödsel på vischan, utan på Atlanta International Airport. Som om han inte alls är en simpel bilist på väg till kneget, utan en pilot i cockpit på en Boeing 787 Dreamliner.
Är han i en spelhall i Las Vegas? Nej, i sin bil.
Det piper och blinkar i allsköns färger för minsta lilla. Om han kör över mittlinjen, om han närmar sig vägrenen, om han backar, om han kör rakt fram, om det snart är dags att pumpa höger framdäck, om någon tar på sig bälte, om någon annan tar av sig bälte, om mobilen kopplas in, om det ringer, om han svarar, om en dörr öppnas, om en dörr stängs, om bilen går från eldrift till bensin . . .
Instruktionsboken till detta silverglänsande slagskepp får Dostojevskijs Idioten att likna ett reklamutskick.
Det tog honom 25 minuter att få igång radion och 30 att stänga av gps:en. Hade han haft något hår att slita, hade han gjort det. Hade det lilla som finns inte redan varit grått, hade det blivit det.
Och min arma Gubbe kvider, likt ett barn snuvat på gottepåsen: ”Buhuhuuu, ge mig Opeln tillbaka nuuu!”
Ps. Hur Gubben reagerade på min krock med nya kärran? Det tar vi nästa vecka.