Mata, mata, mata. Hela mitt vuxna liv har handlat om att mata såväl folk som fä. Jag, som alltid stoltserat med att inte vara någon mesig curlingmamma, får av Gubben höra att det är jag visst det. Åtminstone när det gäller mat.
Så fort jag kommer åt skickar jag på dem mat, även sedan de flyttat hemifrån. Färdiga pytsar och hemmagjord müsli och marmelad och allt möjligt. Jag skyller på att båda föddes tio veckor för tidigt och vägde 1 045 kontra 1 375 gram när de kom till världen. Som små ynkliga fågelungar var de, med skallar små som äpplen och lår med samma omkrets som min tumme. Många månader på sjukhusets neonatalavdelning blev det.
Klart att man gör allt för att sådana små skruttar ska få mat i sig så att de växer och blir stora och starka. Dottern var visserligen ifatt viktmässigt redan när hon fyllde sex månader, men jag fortsätter att trycka i henne mat ännu 23 år senare.
Det går liksom av bara farten. Så fort jag ser de numera vuxna och utflugna ungarna tänker jag att jag måste stoppa i dem mat, så att de inte dör.
Men just nu är mitt fokus inte folk utan fä. Saken är den att vi har skaffat höns. Fem Bertor och en Bert som alla älskar rester och mycket hellre äter skulor än hönsfoder. De är som små kompostkvarnar, allt tuggar de i sig. Blomkålsblast, brödkanter, gurksnuttar, kött, fisk, pasta, bär, gorgonzola . . . Allt utom råa potatisskal.
Får de vattenmelon blir de rent euforiska.
Vi ger dem rester och får de mest ljuvliga ägg tillbaka. Med en gula så gul (av gräset de betar) att folk tror man haft saffran eller gurkmeja i omeletten.
Förlåt Tekniska verken, som fram till nu gjort biogas av våra matrester, men vår gröna påse gapar oftast tom numera.
Men det bästa är inte äggen. Det bästa är tillfredsställelsen över att inte kasta en endaste liten matrest. Att vi i det här landet slänger nära hälften av all mat som produceras gör mig tjutfärdig. Föda upp djur för att sedan slakta dem och därefter slänga köttet. Det är för vidrigt.
Nu undrar jag om jag ska våga prata med min närmsta mathandlare om att kanske få lite bröd och frukt och grönt, sådant som har lite skavanker och ändå slängs.
Jag ser rester (=ägg) precis överallt. Blir det en bulle över på jobbet rycker jag reptilsnabbt åt mig den. Snart står jag väl i personalmatsalens kök och vädjar om att få skrapa ur kollegernas pytsar innan de diskas.
På restaurang nyligen bad jag om att få sällskapets rester med mig i en doggybag. Servitrisen såg lite obekväm ut, men kom rodnande ut med en 5-liters glasslåda som våra ynkliga rester skramlade omkring i. Det var då jag bestämde mig för att ha en liten plastpåse till hands i handväskan hädan efter. Man vet aldrig när nästa rest kommer i ens väg!
När jag sneglade mot grannbordet på restaurangen såg jag att två barn lämnat massor av pannkaka. I min besatta hjärna byttes resterna ut mot gyllenbruna ägg. Jag hade fullt sjå att tygla min lust att tigga om pannkaksresterna.
Vilken dag som helst brister det. Jag knackar bordsgrannen, som inte ätit upp allt, på axeln och säger lite frejdigt och okonstlat: ”Tjenare! Trevlig restaurang det här, med rejäla portioner. Man blir ordentligt mätt och orkar inte alltid allt. Är det okej om jag skrapar ned dina rester i den här påsen och tar hem till mina höns? Snälla . . .”