Alla svenska medborgare ska tvingas arbeta inom äldreomsorgen under minst tre månader av sitt yrkesverksamma liv. Äldrevårdsplikten ska utföras innan den egna pensionsåldern infinner sig och äga rum inom hemtjänsten eller på ett vårdboende.
Hög som låg omfattas, ingen slipper undan.
Jag ser inget annat sätt att höja lön och status på ett av de viktigaste jobben som finns.
Medellönen för en undersköterska i offentlig sektor är 23 300. Några hundralappar till i den privata sektorn.
Jag skäms. Det är ovärdigt ett välfärdsland att inte högre värdera vården av dem som slitit mer än vad yngre generationer någonsin kan sätta sig in i.
Tidspressen de arbetar under är stor. Frustration över att inte kunna sitta kvar en stund hos en orolig gammal är tung. Olika former av dokumentation tar allt mer tid i anspråk. Det är slitigt, svårt och inte sällan ledsamt.
Samtidigt som Sveriges befolkning blir allt äldre går många anställda i pension. Fram till år 2030 behövs det 150 000 personer i äldreomsorgen. Vilka ska ha jobben? De som inte kan få något annat och är komplett ointresserade av gamla människor eller de som brinner för att gamla ska få avsluta sina liv i trygghet och värdighet, som känner stolthet över sitt yrke och uppbär en själig lön?
Vem vill du ha till din egen mamma och pappa?
När jag var tonåring jobbade jag som hemsamarit på sommarloven. Det var vi många som gjorde. Vi hade ett schema, cyklade runt till kunderna (ordet brukare var inte uppfunnet på 70-talet) och utförde de sysslor de ville ha hjälp med. Vi var två timmar hos varje gammal.
l Hos Sven skulle jag ta ned och vårtorka 20 stora porslinsurnor ovanpå köksskåpen. Varje vecka. Hustrun var död och urnorna hade varit hennes ögonstenar.
l Hos Inga skulle vi ut och gå, arm i arm, småprata om smått och stort och sedan laga husmanskost tillsammans.
l Hos Roland skulle jag ta en långpromenad med hans hund. Och sedan gärna hjälpa honom med ett fotbad och att fila hans fötter.
l Svea, hon ville bara att vi skulle sitta och fika i hennes kök, äta av allt det hembakta och prata om livet förr.
l Margareta var lite krånglig. Hon hade tjogtals med mattor som skulle ut, piskas och sedan placeras på varandra enligt ett speciellt schema. Alla mattfransar skulle kammas, även de som hamnade under en annan matta.
En läsare ringer och berättar att hon är uppriven eftersom hennes gamla mamma på äldreboendet har slutat äta. De som förr hade en fantastisk kock vars mat både gamla och anställda älskade, serveras efter den senaste upphandlingen Dafgårds färdigmat. Plasttråg som värms i mikron. Och mamman magrar av allt mer.
Min dotter jobbade en period inom äldrevården. Min son gör det nu. Han har haft flera jobb efter gymnasiet, men inget där han känt sig så behövd. Så efterlängtad.
Så betydelsefull.
Det gör mig stolt. Insikten om hur livsviktig vården av våra gamla är, fås bara genom att vara med dem.
Anställda i äldrevården ska kunna arbeta heltid om de vill och till en anständig lön, som det går att leva på.
Gamla och sjuka människor ska ha den bästa och godaste maten som finns att uppbringa.
Ingen gammal som vill till ett äldreboende ska nekas det.
Ingen gammal som är ledsen eller rädd ska sakna en hand i sin.
Ingen människa ska behöva tänka:
Jag är inte rädd för att dö – bara för att bli gammal.