I backspegeln är det lätt att recensera händelser i livet och konstatera: det där var ett dumt val, han och jag hade en dålig relation, hon och jag var väldigt ojämlika, den chefen tryckte ned mig, han lockade fram mina sämsta sidor.
Men att recensera och navigera smart i realtid är inte alltid så lätt. Vad mår man bra respektive dåligt av, i långa loppet?
Slaktdeckare. Varför ser jag dem egentligen? Det är obegripligt. Många är spännande, absolut, men är de så nervkittlande att det är värt att om och om igen bevittna styckmördades köttslamsor på en obduktionsbrits? Nej, inte för en sekund.
Mingel. Jag är usel på att mingla, att defilera omkring med ett glas bubbel i ena näven och balansera en laxsnitt i den andra. Jag försöker verkligen att ställa trevliga och intresserade frågor till människor jag inte känner, men låter bara tillgjord och längtar ut. ”Men Carina, i dag måste alla behärska konsten att NÄÄÄTVERKA”. Nej tack, inte på det sättet.
Stormarknader. Stressiga miljöer lockar fram det sämsta hos människor. Trängsel och knuffar och sura miner. Varje gång ett lågt pris lockat mig till en stormarknad känner jag mig solkig efteråt, som om jag tagit en tur på Malmskillnadsgatan istället för i mataffären. Inget blandfärspris i världen väger upp den känslan.
Fel människor. Tillförs du energi eller dräneras du? En relation som länge var bra kan förändras. Det är inte lätt att göra slut med människor, särskilt inte om de funnits i ens närhet länge. Men ibland måste man. För sig egen skull och kanske även för den andres.
Stora middagsbjudningar. Lite samma känsla som mingel. Jag passar inte in. Man pratar och pratar, men säger liksom inget. Alla middagar med fler än sex personer är för stora för mig. Och vips sitter man fast i ett ekorrhjul där det nu är min tur att bjuda. Fast jag inte alls vill delta. Ruggigt.
Tunnelbana. Med risk för att låta som en gumma som bor under en sten i skogen (och så är det ju nästan): Inget gör mig så deppig som att kliva ner i ett hål – och upp i ett annat. Tunnelbana må vara snabbt och smidigt, men ett ack så dystert sätt att färdas. Jag känner mig som en blinkande brunbjörn, som just snubblat ut ur idet, varje gång jag kliver upp ur ett sådant hål. Var är jag, vart ska jag?
Höga ljud. Restauranger och pubar med hög musik, lokaler med usel akustik. Stora folksamlingar. Det kanske är åldern, men jag pallar inte de miljöerna längre. Jag hör inte vad folk säger, jag blir trött i skallen och vill bara hem.
Sociala medier. Det kan bli för mycket. Då får man detoxa sig ett tag, coola ner och läsa en bok istället för att sitta och skrolla på mobilen. Det är livsviktigt för den mentala hälsan. Annars tror hjärnan snart att det MÅSTE hända något nytt var fjärde sekund.
Fejkmänniskor. Talar i falsett om hur fantastiskt roligt det är att se dig, men är mest intresserad av att själv synas, kindpussas, skriva ”styrkekram” till höger och vänster och placera en kniv i ryggen på den som inte ser upp.
Nu ska det bli mindre av ovanstående i mitt liv. Och mer av sång, dans och skratt. Det får bli mitt vårlöfte till mig själv.