Sverige är ett avlångt land på Skandinaviska halvön i Nordeuropa.
Det känner de flesta till.
Landet har fyra årstider: vår, sommar, höst och vinter.
Det känner de flesta till.
Vår kännetecknas av att knoppar brister, sommar av att vi vid gynnsamt väder kan bada i våra sjöar och hösten av att löven singlar ned från träden.
Det känner de flesta till.
Under vinterns fyra–fem månader förekommer snö, is och halka.
Det verkar inte en kotte känna till.
Varje år behandlas vintern i Sverige som ett nytt påfund.
En årstid vi aldrig hört talas om tidigare och därför inte vet hur vi ska bete oss i – eller värja oss emot.
I alla fall om man ska tro de kolsvarta rubriker som signalerar att landet står på randen till undantagstillstånd.
Sibiriensmocka
Dödsdrivor
Värstingvindar
Frostfara
Halka från helvetet
Isterror
Mördarmodd
Katastrofkyla
Vi i media finner det relevant att varna för vädret i princip varje dag under vinterhalvåret.
SMHI-meteorologer intervjuas oftare än de förtroendevalda i Rosenbad och alla vet vem Lisa Frost är.
Den allra första minusgraden sänder en chockvåg genom befolkningen söder om Gävle.
Klarar vi detta? Hur ska det gå? Vad har vi hemma i form av nödproviant mer än två burkar krossade tomater, pepparkakor och ett halvt paket Mjau torrfoder?
Oron planteras redan vid katastrofkyla på sju minusgrader och dödsdrivor på två centimeter snö.
Varning! Så klär du dig! Rekordköer hos däckfirmorna! Akta dig! Var förberedd! Dina däck kan vara livsfarliga! Håll dig inne! Klass 1-varning! Klass 2! Klass 3!
Det är inte utan att tankarna går till Monty Pythons sketch, den där de tävlar om vem som haft det jävligast under sin uppväxt. Ni vet, ”Lyckliga ni, som bodde i en sjö. Vi bodde i en skokartong mitt på vägen!”
Om det nu är så att de konstanta varningarna verkligen får människor att ta det lugnt är det naturligtvis jättebra, men jag tvivlar jag.
Vad vi behöver är perspektiv.
2 febrari 1966 hade Vuoggatjålme i Arjeplog -52,6 grader
10 januari 2002 fick Katterjåck i Kiruna en meter snö.
25 februari 1926 var snödjupet i Kopparåsen 3,3 meter.
3 december 1999 hade Hanö vindbyar på 43 meter/sekund.
Sådär ja, gott folk. Nu slutar vi oja oss, klär oss för de fyra minusgraderna, och går ut och skottar våra två centimeter snö.