Jag vet inte hur många timmar pappa och jag har spenderat i verkstaden tillsammans. Oftast fick vi massa gjort, men ibland konstaterade vi efter timmar av överläggning och försök att vi nog får fortsätta med Amazonen en annan dag.
I år är hon dubbelt så gammal som mig, Fröken Fransson. Min alldeles egna Volvo Amazon. Gyllengul lack, röda säten i vävplast och textil. Och så självklart en ratt i bakelit. 60 år på vägarna har hon hunnit bocka av, och de senaste åren har hon bara varit min.
Som dotter till en motorfantast har det alltid mekats bilar, mopeder och cyklar. Finns det en motor eller hjul, eller knappt ens det, är det värt att skruvas på. Ladugårdar har hyrts för att ha plats med alla projekt, och jag har sprungit runt bland dammiga däck och bildelar i väntan på att pappa ska bli klar.
För det var verkligen så. Verkstadstiden var bara en lång väntan. Jag ville väl inte titta på bilarna. Det var ju roligare att leka på ensilagebalarna utanför. Men så kom våren 2001 och min pappa köpte en Amazon. Den användes flitigt ett tag – tills en av framskärmarna en dag rasade ned i vägbanan. Rosten hade ett grepp om henne och efter det blev hon stående.
När man renoverar en gammal bil kan man stöta på många överraskningar. Som insidan av motorhuven som vid första anblick såg helt okej ut, men där man bokstavligen kunde blåsa bort lacken.
När pappa under alla år sedan sagt "det där är din bil" kunde jag inte bry mig mindre. Vad skulle jag med den till? En trasig gammal bil? Den har ju inte ens en stereo. Men så plötsligt var det något som vände. Jag började övningsköra och tanken på att faktiskt ha en bil kändes oerhört spännande. Tänk friheten – även om den innebar fyra växlar och ventilationsfönster.
Helt plötsligt var det jag som tjatade på pappa om att vara i verkstaden. Där någonstans började mitt och pappas stora projekt ihop. Operation få Amazonen på vägarna igen! Och som vi slet. Kvällar, helger och lediga dagar. Vinter som sommar. Det borrades, svetsades, putsades och slipades.
Många har engagerat sig i renoveringen under arbetets gång. Mamma och pappas granne Erik är en av de som lade ner mest tid då han hjälpt mig svetsning och plåtarbete. Ovärderlig hjälp när man inte kan sådant själv.
När utsidan började bli klar, var det dags för insidan, vilket kändes som ett enormt kliv framåt. Dock var gummimattan knäckebröd och innertaket ville inte fastna där det skulle vara.
I fem år höll vi på med renoveringen innan hon äntligen gick igenom sin sista besiktning för några år sedan. Hon är absolut ingen utställningsbil. Hon har sina skavanker och brister. Men vem skulle inte ha det efter 60 år på jorden?
Det är något särskilt med en Amazon, de flesta jag möter har en relation till dem. Oavsett om det är någon som köpte en ny på 60-talet, eller någon som taksänkte en under 80-talet, så glittrar det till i ögonen när vi pratar över motorhuven. Jag brukar säga att det är pappas fel att jag nu dras med den här gamla bilen, för så är det ju. Men oj som jag älskar henne. Det finns inget som kan mäta sig med pirret i magen när man hör Fröken Fransson ticka igång och känslan av att vi – pappa och jag – gjorde det ihop.
Vill du visa upp din pärla i tidningen? Mejla bild och en kort text om bilen till sofia.axelsson@mvt.se