LÄS MER: Vidrigt slut på heroisk kamp
LÄS MER: Hela Sveriges nya hjältar
LÄS MER: Här är varma mötet med Andersson
LÄS MER: Det här VAR den bästa VM-starten
Arenan i S:t Petersburg skulle ha stått klar redan 2008, men den blev försenad i nio (!) år och sprängde alla tänkbara budgetar till en kostnad av åtta miljarder.
Den är redo nu.
Den är redo för bildens blågula gäng, som redan vunnit alla våra hjärtan och skapat drömmar om en favoritsommar igen. Den fortsätter mot kluriga och ovissa Schweiz. Alplandet är allt annat än en promenad i parken, där Gustav Svensson lär ersätta avstängde Sebastian Larsson i en annars oförändrad startelva.
Jag tänkte på Lund och förbundskapten Janne Andersson på vägen in från flygplatsen. Vi mötte upp honom på spelarhotellet före IFK Norrköpings guldmatch 2015. Han var sådär klokt fokuserad på varje liten del av den följande dagen i Malmö. Det är precis samma känsla här. Sverige har absolut inte vunnit något än, men man har gett sig en rejält chans att göra det och ta det här vidare.
Jag kom, förresten, bara halvvägs till Ryssland på min resdag och hamnade i Riga istället för S:t Petersburg kvällen före den matchen. Flygbolagets överbokning skapade ett mindre kaos på Arlanda och förseningar så i samma ögonblick vårt plan landade lyfte det andra mot VM-landet.
Det blev en natt i ett höstlikt Riga.
Det regnar tydligen mer i S:t Petersburg, men det är en annan historia.
Andreas Granqvist lämnade bänken i Premier League och engelska Wigan och flyttade hem till Helsingborg i hopp om en plats i EM-truppen 2008. Det var ett viktigt steg i karriären för killen, som redan då var en ledare med sitt lugn och sin stil. Jag minns vårt möte i slutet av mars. Han ville börja om sin dröm på sitt favoritlags arena på gränsen till kontinenten och hade absolut inte gett upp proffslivet.
”Jag hade aldrig återvänt hem om det inte hade varit ett EM-slutspel i sommar. Jag hade stannat kvar i Wigan och kämpat för en plats i laget. Jag brukar aldrig vika ner mig” sa han.
Vi träffades i restaurangen på Olympia och slog vad inför den allsvenska premiären.
Helsingborg och Olympia var under många år känt för en stor och trogen publik med ett imponerande snitt på 12 000 åskådare 2007. Jag trodde, nykomlingen IFK Norrköping med all sin längtan till högsta serien, skulle hamna över HIF i publikligan 2008, men jag hann knappt avsluta min mening om vårt vad innan den reslige mittbacken från Påarp blåste av mig med samma säkerhet han sätter straffar i Ryssland.
”Det ?nns inte chans. Vi kommer göra en riktigt bra säsong, vara ett topplag och fylla arenan. Vad ska du göra i så fall?”, frågade Granqvist.
”Jag blir arenavärd för en match. Jag ska riva biljetter, koka korv, sälja matchprogram, kratta planen i halvtid och städa.”
Granqvist vann vadet.
”Du kan väl lämna ditt nummer till kansliet på vägen ut så de kan ringa dig om ett år. Det behövs alltid folk till premiären. Jag ska påminna dem också”, sa han då.
Sveriges nye landsfader glömde säkert det, flyttade ut i Europa och leder i dag Janne Anderssons Sverige på karriärens största äventyr på ett imponerade sätt innan han kommer hem till superettan, Olympia och Sverige igen senare i sommar. Han lär säkert ha 100 saker på sin att-göra-lista som ny på jobbet, men man kan ju undra om det ligger kvar någon gammal lapp på kansliet med ett namn och ett telefonnummer till Norrköping om gratis arbetskraft.
Då kom han hem för att ladda om.
Nu kommer han hem för att landa.
Andreas Granqvist ska bara vinna världen först.
Det är helt ok om han ringer.