Det är som Andreas Andersson, en i staben bakom cykelfesten, sade när han delade ut extra vatten och kylpåsar efter att cyklisterna i målgång fått sin medalj:
"Det här är en blandning av eufori och utmattning. Det är det som gör Vätternrundan så beroendeframkallande."
Jag håller med. Om det är en energi som nästan går att ta på före start så är det mixen av glädje, lycka och stolthet, blandad med total trötthet, som är så fascinerande efter loppet.
Tre år har det nu körts med den längre banan på 31,5 mil. I två år var det kyla och blöta som var grejen, nu var det värmen och hettan som skulle klaras av. Jag konstaterar att temperaturen urlakade åkarna totalt och efter öl och bad var många inte ens knappt talbara när de låg och vilade. De ville så gärna berätta om sin prestation, men att många pratade långsamt och nästan lite osammanhängande blev man nästan lite rörd och tagen av. I år berättades det om vindstilla från Gränna till Karlsborg och en underbar natt, men sedan hade många en bastu att ta sig igenom.
Jag gillar de små gulliga historierna i Vätternrundan. Som Robin Andreasson från Mantorp som kom tillbaka efter tio år och körde snabbare än svärfar gjort på 80-talet, som far och dotter Aaen från Oslo, som Rasmus Krantz från Bollnäs i Batmandräkt, och som nyblivna paret Cecilia Berne och Fredrik Olsson som gör klassikern tillsammans och som med ett garv konstaterade att de fortfarande är ihop efter turen runt Vättern.
En sådär 15 000 bra historier är vad Vätternrundan handlar om och att många som alltid hyllar arrangemanget, och stämningen, blir man som Motalabo stolt över att få höra. De hyllar utan att man ens frågar.
***
Framtiden då? Ja, Motalas cykelfest går sakta framåt efter pandemins djupdykning. Det ökar sakta i deltagarantal och det är positivt att de utländska besökarna är tillbaka som förr. Det är rätt overkligt egentligen att 60 länder representeras i Vätternrundan. Ett starkt dragplåster som Motala har, nu gäller det bara att få tillbaka de riktigt breda massorna från närmare håll också.
Vad jag förstår går de första mindre loppen inte riktigt plus än, där behövs det lite uppsving, och i år går den stora Vätternrundan ungefär plus minus noll. Men det är tack vare återstartspengar efter pandemin som det går runt och i fjol blev det 2,7 miljoner back i resultat.
I år var det 15 300 anmälda i huvudloppet och de betydande vinsterna kommer först efter 16-17 000 och uppåt, ungefär. Så har jag fått det berättat för mig. Det är ribban som Vätternrundan har att jobba mot.
I den tiden med stundtals motvind och när det är en kamp att få tillbaka arrangemanget där det var förr tror jag det är extra viktigt att hålla sams internt i den arrangerande Maifalliansen. Det har alltid varit diskussioner om pengafördelning och nu är inget undantag. Vid förra årsmötet i våras togs beslut om att starta utredningar om både styrelsens antal och hur pengarna ska fördelas. Jag tror att det är väldigt viktigt i det arbetet och sträva mot samsyn i stället för splittring, om nu alliansklubbar har olika åsikter. Det får inte bli ett inbördeskrig mellan två läger, utan jobba på att täppa igen den klyftan i så fall.
Jag brukar säga att Vätternrundan är det enda som enar Motalaidrotten, enda sammanhanget där olika föreningar och sporter jobbar sida vid sida tillsammans, och låt det fortsätta vara så. Annars kanske inte guldkon finns där på samma vis i framtiden. Oenighet är en risk.