Vi har nått mitten av juni och plötsligt är sommaren här. Vi kunde pusta ut lite grand – eller kanske snarare jubla – när Anders Tegnell här om veckan gav oss lov att resa fritt i Sverige, kanske kan sommaren ändå bli någorlunda normal. Nu gäller det ju fortfarande att hålla avstånd, tvätta händerna och visa vanligt coronavett, ett beteende som många – men inte alla – har vant sig vid.
Sommaren 2020 kommer att präglas av hemester, swemester och hemmafixarprojekt, för utlandsresor lär inte bli aktuella. Det verkar ju inte som andra länder ens vill ta emot svenskar, samtidigt som många danskar och tyskar vill komma och turista i Sverige. Märkligt.
Det är bara att hoppas på skapligt väder, åtminstone några veckor då man kan grilla i shorts, vilket skulle göra det lättare att för en stund glömma det där coronaspöket som fortfarande svävar över oss.
Dock, även om det känns som vanligt så är det inte som vanligt. Det sägs ibland att vi svenskar klarar det där med att hålla avstånd bra, eftersom vi även när det inte råder pandemiläge har mindre fysisk kontakt än människor från andra kulturer. Det vet i fanken. Det känns i alla fall tungt att inte kunna träffa äldre föräldrar, inte kunna krama sin mor.
***
Nu får vi i alla fall se svensk och engelsk fotboll, åtminstone på tv. Det jag reagerat över när jag kollat in matcher från tyska ligan är hur viktig publiken faktiskt är, även för tittarupplevelsen. Det känns, på något sätt, inte som att det inte är ”på riktigt”. Det är egentligen konstigt, för när jag ser en match på tv så är det ju själva spelet jag följer, inte vad som händer på läktarna.
***
Ni som läst mina krönikor tidigare vet att jag gillar musik och i detta intresse ingår att skapa spellistor i Spotify. ”Ingen sommar utan reggae” sjöng Markoolio i en förfärlig låt för ett antal år sedan, men han hade en poäng. Den jamaicanska nationalmusiken harmonierar ofta bra med sommaren.
Den här sommaren känns emellertid blues som ett bra alternativ. Ofta lite dystra texter, men ändå svängigt och med ett skönt gung. Perfekt i coronatider, på något sätt.
Jag har redan börjat bygga min sommarblues-lista, som öppnas lite hoppfullt med ”Moving in the right direction” med alltför tidigt bortgångne Sven Zetterberg. Dock tar Albert King oss ner oss på jorden med sin klassiker ”Born under a sign” direkt därefter:
” If it wasn't for bad luck, you know I wouldn't have no luck at all”
Trevlig helg!