Vi får tänka till när någon frågar oss gamla vi är. 53? Eller är det 52? Och som tycker att den där siffran, åldern, känns lite overklig, ni vet, ”så gammal känner jag mig inte”.
Samtidigt, att bli äldre är naturligt och svårt att komma undan, och i ärlighetens namn så lär man sig ju en del med åren. Som Ingrid Bergman konstaterade, ”att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt”. Så sant, lite tryggare, lite klokare blir nog de flesta av oss.
Och perspektiven förändras. När jag började lyssna på Neil Young och han sjöng ”Old man take a look at my life, I’m a lot like you were”, så lyssnade jag – så att säga – på låten hur sångarens perspektiv. Nu när jag lyssnar på samma sång så är jag den som sångaren sjunger om, den ”gamle mannen”. Nästan i alla fall.
Nu menar jag inte att jag känner mig lastgammal, ”inte redo för chrysanthemum”, som Hanson De Wolfe United fastslog på 80-talet. Inuti är jag så att säga samma jag, i grunden.
Däremot känns det overkligt när man inser att ens barn inte längre är barn. Dottern, en gång Lillstumpan, fyller i dagarna 21 år. När hon föddes var det ett annat sekel. Och sonen är på väg mot 18. Vad hände där?
Det är en svindlade teknisk utveckling som skett under dessa år. Det är inte bara att vi fått alltmer avancerade smartphones med funktioner som ingen ens skulle kunnat föreställa sig för 20 år sedan, mobiltelefonerna förändrar också vårt beteende alltmer. Mobilen är både en trygghet och en tillflykt. Se på en busshållplats. Där står och sitter de flesta och tittar på sin skärm, var och en i sin värld, och behöver säga något till någon intill.
Vi har de klassiska middagskonversationerna som försvunnit, eftersom svaren på de där sakerna man brukade ägna långa diskussioner åt kommer redan efter en snabb ”googling” av någon kring bordet.
Vi kan spela spel överallt, vi kan skicka meddelanden till varandra hela tiden, vi kan se film, ja vi har all underhållning vi kan önska oss med oss i fickan eller väskan ständigt, eller kanske ännu oftare i handen. Ständigt uppkopplade, men kanske lite för sällan avkopplade.
Om det hänt mycket sedan sekelskiftet, så undrar man hur det ser ut om 20 år? Och hur ser vi människor ut ytterligare en bit in i framtiden? Kommer vi att ha böjda nackar, efter att stirrat ned i telefoner år efter år? Kanske förvandlas homosapien till homophonien…
Trevlig helg!