Om jag ska byta tak på kåken så vet jag inte vilken takfirma jag ska anlita, men jag vet vilken jag INTE ska välja.
Samma sak om jag ska anlägga ett nytt våtrum i huset, hyra en golvslip eller förse infarten med en grind. Det kan verka fånigt, men jag har en lista i min bil på hantverkare som jag aldrig någonsin ska kontakta.
Jag ser många av dem varje morgon, eftersom min egen bilväg till jobbet går via ett industriområde som många hantverkare utgår ifrån när de ska på uppdrag.
Det som förenar företagen på min lista är att de kör omkring i firmabilar med stora logotyper, som är lätta att lägga på minnet.
Och att de kör som svin.
Hastigheten i sig struntar jag i, men här handlar det om vårdslöshet, att köra slalom så att andra får tvärnita, att blinka med helljusen till andra trafikanter och till och med att peka finger åt en pensionär som inte flyttade sig tillräckligt snabbt ur hantverkarens körfält.
Slogans som ”gediget hantverk”, ”ansvarsfullt”, ”med noggrannheten i fokus” och ”genuint kunnande” faller platt till marken om den som rattar firmabilen beter sig som en idiot.
De kan påstå hur många gånger som helst att de är trygga, pålitliga och ”kvalitetssäkrade”.
Mig kvittar det.
Föraren KAN naturligtvis vara en fantastisk hantverkare – men sorry – mitt förtroende är redan förbrukat.
Lek med tanken att andra yrkesgrupper, som man är beroende av och verkligen vill kunna lita på, frontade sitt jobb på en bil och framförde den som en sönderstressad dåre.
En hjärnkirurg, en bilmekaniker, ett vårdbiträde, en kiropraktor, en advokat, en psykolog, en barnmorska . . .
Man kan inte ha en jacka, eller en bil, där man bedyrar att man står för kvalitet, noggrannhet och ett gediget yrkeskunnande, samtidigt som man utsätter medmänniskor för fara, eller är allmänt vårdslös. Inte i min värld i alla fall.
Man bör skilja på yrkesroll och privatliv. Men om privatpersonen lever och agerar tvärt emot vad personen påstår sig stå för i yrkesrollen solkas trovärdigheten.
I min ungdom var jag väldigt förtjust i en svensk vissångare.
Han skrev så inlevelsefullt om hur han och hans fru kämpade med sin relation, trots småbarnsårens kalabalik och ständiga yttre påfrestningar.
Hur viktigt det är att inte ge upp, att vara sanna mot varandra.
Det var så öppet och naket och ärligt, tyckte den 25-åriga och måhända naiva Carina.
Jag var helt såld på framför allt hans texter. Jag lyssnade på hans musik ständigt och jämt, och fick till min oförställda lycka intervjua honom en gång.
Så hamnade jag på efterfesten till en visfestival några år därpå.
En bit bort satt han. Min idol.
Några timmar tidigare hade han återigen inlevelsefullt sjungit om sin fru, deras kärlek och deras kamper.
I knät hade han nu en 15–20 år yngre tjej. Hans händer var överallt på hennes kropp.
Jag lyssnade aldrig mer på hans skivor.