Nyligen dog min väns mamma. Det var utdraget, plågsamt och ovärdigt för alla inblandade.
Personalen på demensboendet erkände utan omsvep att de inte kan sitta hos de döende längre. De hinner bara sitta vak då och då. De ger dem morfin istället. Och ångestdämpande. Ja, om anhöriga är på plats och propsar på det, vill säga.
Min vän och hennes syskon hade sagt nej till dropp. Det fanns ingen anledning att hålla liv i en kär mamma som de så väl visste ville avsluta sitt liv. Ja, som uttryckligen hade velat det i många år.
I början av sin dvala responderade hon på röster, smekningar och den musik hon älskat i hela livet. Den sista veckan fick de inga livstecken alls från henne. Men när hon tog sitt allra sista andetag fanns nära och kära omkring henne.
Enligt en undersökning 2017 dör 16 procent i ensamhet. På vissa boenden är det så många som varannan. Men det är över 20 år sedan riksdagen beslutade att i Sverige ska ingen enda människa behöva dö ensam.
Nu driver flera riksdagsledamöter på för att frågan om dödshjälp åter ska utredas.
Det är förstås omöjligt att veta hur det känns, att dö ensam. Om man ens vet om det. Jag vet att det finns människor som inte alls vill ha en anhörig med, som hellre vill att en vårdanställd ska hålla ens hand.
Jag vet också att frågan om dödshjälp är komplicerad ur många aspekter.
Mitt hopp står till att det den dagen jag är ett kolli och en blek skugga av mitt forna jag – ett skal som inte längre kan läsa, lyssna, röra mig eller knappt förnimma – råder en annan lagstiftning än den i dag.
Därför skriver jag det här dödstestamentet, eller vad vi ska kalla det. Jag tänker att mina barn kan klippa ur det och spara det någonstans. Gör det, snälla älsklingar!
Jag vill verkligen inte ligga som ett sådant kolli. Hör ni det! Jag vill att ni den dagen jag gör det visar läkarna den här krönikan och säger att "vår mamma vill få dö nu. Vi vet det. Om det inte är lagligt, ge henne åtminstone sömnmedel så att hon får sova djupt tills hennes hjärta slutar slå."
Inget dropp tack. Bara morfin och ångestdämpande. Om jag inte förmår säga "det är dags nu" så låt oss bestämma att jag bara säger "nu". Det är verkligen min innerliga önskan.
Jag, Carina Glenning, är 57 år. Jag lovar och försäkrar på heder och samvete att jag när detta skrivs, onsdagen den 16 oktober 2019, är vid mina sinnens fulla bruk.