Efter valet av USA:s i särklass största ego och instabila barnrumpa hanterar vi som ville annorlunda besvikelsen på olika sätt. Jag läser att vissa använde julen som ett tillfälle att ta revansch på sina Trump-älskande släktingar.
En herre vid namn John Tereska i New York var så vansinnigt arg att han inte klarade att köpa en julklapp till sin bror och tillika politiske antagonist utan i stället skänkte pengar till demokraternas riksorganisation i broderns namn.
– Jag gick rakt för ett slag mot halspulsådern, förklarar en nöjd Tereska.
Andra, som min vän Elizabeth, en hårdnackad progressiv väljare som i vanliga fall pratar om republikaner som om de stigit upp från helvetet, har till min stora förvåning börjat titta på FOX News (en nyhetskanal med högerperspektiv) och lyssna på konservativa radiopratare.
Miraklet inträffade när hon insåg att en pappa i bekantskapskretsen röstat på Trump och trots detta verkade riktigt vettig. Hon vill förstå vad som drev honom och miljoner andra in i famnen på den sliskige fastighetsmogulen (En av hennes vänner lämnade däremot sin sambo när det stod klart vem som fått hans röst).
– Han bryr sig inte alls om sociala frågor utan tänker bara rent ekonomiskt! konstaterar Elizabeth förvånat om pappan som blev utfryst av sina grannar när nyheten om hans politiska preferenser läckte ut.
Men hon kan ändå inte helt bestämma sig vem som är värst: Trump eller Putin. Ja, hon ser till och med hellre en kommunist i Vita Huset än han som snart flyttar in.
– Putin är ju värre, invänder hennes tyske make, vars pappa tillhörde den östtyska motståndsrörelsen, förföljdes av Stasi, och dog som politisk fånge.
Vi pratar om att arrangera en träff med andra vänner som lider av Trumpchock men det rinner ut i sanden. Ingen orkar belasta fler hjärnceller med politik.
Det nationella dramat når till sist även vår stillsamma stad när en muslimsk elev strax efter valet vägrar ställa sig upp under den amerikanska nationalsången och uppmanas ”åka hem till kamelerna” av en klasskamrat. Ett lokalt Facebookforum uppdelas i två hätska läger. Jag suddar ut appen och tar en nyhetspaus.
Aldrig har vardagen känts så ljuvlig. Småprat om vädrets oberäknelighet, hur ohyggligt dyrt allt har blivit, den akuta bristen på tid, tvätthögar som vägrar självsorteras och annat livsviktigt känns befriande efter månader av valvåndor. Varför hetsa upp sig över Trumps idiotiska inlägg på Twitter när jag har en fyraåring som skrattar i sömnen?
Men den galna verkligheten skrapar hela tiden på vår bubbla. I slutet av november står vi på 6th Avenue i New York City och inväntar den 90:e upplagan av Macy’s Thanksgiving Day Parade, ett tv-sänt arrangemang som IS utnämnt till ett ypperligt mål för en attack à la Nice (och nu även Berlin).
Där finns också min svåger som är präst och hans muslimske partner från Trinidad liksom 3000 tungt beväpnade poliser, 82 sandfyllda lastbilar som flyttats från Trumps högkvarter för att blockera alla vägar till paraden, en samling labradorer specialiserade på att nosa efter kemiska vapen, och ett okänt antal strålningsdetektorer. Medan barnen riktar blicken mot skyn sneglar vi vuxna misstänksamt mot unga män med ryggsäck.
Men om världen känns osedvanligt dyster finns trots allt inget bättre än att prata med någon som gläds åt Trumps vinst. Så här sa nyligen en sådan skapelse i min närhet:
–Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig känt större hopp än nu!
Gott nytt 2017.