Carina Glenning: Ett brev till mitt ofödda barnbarn

Det började med naturjournalisten Bo Landins sommarprat och en resa från det lätt saltade fostervattnet – där vi alla i begynnelsen guppar omkring – till varför våtmarker är så viktiga.

Om hur vi sväljer lite fostervatten. Kissar lite i det och sedan föds som små människor till 80 procent bestående av – vatten.

Jag grät av hans program, salta tårar som snart blandades upp av ovädret Hans störtregn och promenader på vattenmättade stigar i jakt på vilda björnbär i Halland.

Aldrig har jag badat så lite under en semester och aldrig har jag haft så blöta fötter (och så mycket björnbärssylt).

Våra liv är knutna till vatten, liksom hela planetens liv är det.

I Sverige är vi inte bara omgivna av vatten, vi har nära 100 000 sjöar. Den moderna människan har dikat ur vattendragen så att en fjärdedel av dem har försvunnit. 

Våtmarkerna är inte bara mycket artrika utan renar vatten, minskar utsläppen av växthusgaser och skyddar mot både torka och översvämningar.

Träsk och sumpmark behövs! De rinnande vattendragen måste få slingra sig fram.

Några dagar innan semestern var slut knöts säcken ihop.

Från Bo Landins berättelse om det gurglande fostervattnet till att mitt första barnbarn kom till världen.

Och jag blev mormor till lilla U.

Utan vatten fanns vi inte. Det är vår livgivare och ändå så lätt att ta för givet eller åtminstone inte värdesätta som vi borde.

Vi till och med nedvärderar vattnet genom uttryck som "det är inte vatten värt" och "vattensjuk" mark. 

Idag är bara fem procent av planetens vatten oförstört "urvatten", enligt Landin.

Jag skämdes efter hans sommarprat. Hur kan jag ha varit så oreflekterande kring något så basalt?

Vattenlektionen ligger och skaver i bakhuvudet. Eller i hjärtat snarare.

För nu finns en ny liten varelse som väldigt påtagligt påminner mig om vattnet som livets uppkomst. Lilla U.

Samma vatten som cirkulerar i ett evigt kretslopp, men som till sitt innehåll hela tiden förändras av människans framfart.

I och med att jag blev mormor är framtiden inte längre ett ord utan innebörd.

Därmed grumlas också lyckan av en oro för hur det ska gå med Moder Jord.

Vad blir min generations eftermäle till U och alla andra små bebisar som nu lämnar sitt första vatten, fostervattnet?

Jag skrev ett långt brev till U innan hon föddes. Hon ska få det när hon fyller 18.

Det avslutas med en förhoppning om att vi då, 2041, tagit vårt förnuft till fånga och lyckats vända skutan.

Måtte den infrias. Gode gud, måtte den det.