En av de bästa sakerna med sensommar och höst i Moskva är kantarellerna. Den som inte vill plocka själv kan handla dem billigt i affärer och på marknader.
I de delar av USA där jag varit har svampplockning varit ungefär lika exotiskt som elefantjakt. Jag har vid något tillfälle fått förklara för vuxna människor hur själva plockandet går till.
I Ryssland plockar man svamp som i Sverige. Särskilt är det äldre kvinnor som är ute i skogen och plockar. En del säljer svampen de hittat och det är ett skäl till varför kantareller är så billiga.
Det finns också en sommarstugetradition i Ryssland som påminner om den svenska. På helgerna är motorvägarna kring Moskva fullproppade av bilar med folk som ska ut till sina datjor för att under en kort tid slippa staden.
Därför trodde jag att man i Ryssland hade ett förhållande till skogen som liknade det man har i Sverige. Jag tänkte att folk var ute och vandrade på ungefär samma sätt.
Första gången jag gick på tur i Ryssland åkte jag och en väninna till en nationalpark i Smolensk.
Vi vandrade längs en stig och efter några timmar slog vi läger. På morgonen väcktes vi av en man som kom körande på motorcykel. Han sålde registrering. I Ryssland måste vara registrerad på den adress man befinner sig. Uppenbarligen kunde inte ens den som var ute i skogen undkomma.
Mannen på motorcykel irriterade mig. Han bröt illusionen att jag befann mig i vildmarken. Men viktigare var känslan av ofrihet. Det hade inte slagit mig tidigare, men att vara i naturen handlade för mig om frihet. Att för en stund lämna samhället och klara sig själv.
När jag pratade med mina ryska bekanta verkade de föredra att njuta av naturen i grupp. De gick ut i skogen tillsamman. De hade med sig en gitarr och god mat. De grillade och hade trevligt. För mig var poängen med att vara i naturen den motsatta. Att vara helt själv. Att kunna njuta av ensamhet och tystnaden.
I Ryssland verkar det kollektiva vara mer populärt. Numera är joggning lika vanligt i Moskva som i Sverige. Då och då ser man grupper med kanske 20 stycken ungdomar som joggar tillsammans inne i stan. Den typen av organiserad joggning har jag inte sett någon annanstans.
Hur det är men den saken så finns det olika traditioner att se på skog. Det syns väldigt tydligt i bildkonsten. Europeiska landskapsbilder från 1800-talet visar storslagen och imponerade natur, tänk Caspar David Friedrich.
Men när Rysslands främste landskapsmålare vid samma tid, Ivan Sjisjkin, målar skog ser den oerhört oansenlig ut. Någon har beskrivit det som att Sjisjkin gått ut i naturen, slagit upp stativet på någon plats helt slumpmässigt och sedan målat vad har sett. Där ligger några kvistar, där har ett träd fallit, men på det stora hela händer inget särskilt.
Från det kan man ana att skillnaden i hur man ser på natur går långt tillbaka. Europeiskt måleri har just den där romantiska frihetskänslan. Någon står på en bergstopp och ser ut över landskapet. Medan Sjisjkins mer vardagliga skog passar bättre att vara tillsammans och spela gitarr i.