Om du byter ut varje planka på en båt, en i taget, tills det inte finns en enda originalplanka kvar; är det då samma båt?
Det här med biologisk och ofrånkomlig förändring har alltid fascinerat mig, om än skräckblandat. Att mitt jag är fast i en hjärna som är fast i en kropp känns som en lögn. Ändå verkar det så, vi tar upp ett visst utrymme i universum. Vi är inte bara luft i en kall maskin. Ibland tänker jag på de miljarder små filurer inom mig som försöker komma överrens. Bakterier, celler, protoner, det allra, allra minsta. Vem, vad, är jag?
Överallt och allting. Inom de fem år det tar för kroppen att bytas ut hinner byggstenarna spridas ut förvånansvärt jämt. När du andas ut så fördelas andetaget i atmosfären, sen andas allt levande in en bråkdel var. Ibland tänker jag på alla människor jag träffat, blivit kär i, blivit arg på, vars molekyler jag aldrig kan komma ifrån. Det är helt enkelt en av världens få odiskutabla sanningar: ingen kan gömma sig, vi delar på allt.
Om fem år så är jag ny, du också. Hur kändes det för fem år sedan? Inte särskilt annorlunda egentligen. Lika lite som det kändes när jag fick i mig luft från Barrack Obama. Som så ofta annars verkar min krönika vara fullständigt omöjlig att förankra i verkligheten på ett meningsfullt sätt. Ändå tänker jag på det, ibland. Att våra kroppar flyter ihop med varandra utan att jag ens märker det.