Kolleger som bevakade upploppen i Skäggetorp i torsdags upplevde en alltmer hotfull stämning och valde – precis som poliserna – att till slut ge sig av därifrån.
Av någon outgrundlig anledning tog jag vägen förbi Skäggetorp när jag skulle hem för att fira påsk på torsdagskvällen.
Jag ångrade mig direkt. Så makalöst korkat gjort! Jag förbannade mig själv när jag rullade förbi folksamlingarna. Men mest var jag skitskraj därinne i min lilla bil. Stackars, stackars alla som tvingas bo i detta kaos. Leva sina liv här. Den rädslan kan jag bara vagt föreställa mig.
Jag kan inte fatta att det jag ser utspelar sig i Linköping, min trygga plats på jorden sedan 35 år.
Hundratals springande människor i huvtröjor. Stenar som flyger genom luften. Högljudda bangers som exploderar runt om mig. Bilar i brand.
En stämning så laddad att den känns, trots att jag sitter bakom rutorna i min bil.
Ett scenario som snarare för tankarna till en tv-sändning från Västbanken än till en stadsdel i Linköping.
Korkade människa! Vad gör du här?
Med bultande hjärta lämnar jag Skäggetorp bakom mig. 20 minuter senare är jag hemma. Öppnar bildörren och tänker att kontrasten är obegriplig, så svår att ta in.
Katterna lapar sol på trappan, rullar sig vällustigt i dammet. En stare bygger som vanligt sitt bo under en av nockpannorna. Hönsen kan äntligen beta gräs igen.
Småfåglarna är spattiga, far genom luften med bomaterial och överröstar varandra med sitt tjatter, den där intensiva sången som bara hörs om våren.
Gubben krattar löv och grannen har tänt grillen.
Blåsippor och vitsippor som yrvaket tittar upp bland eklöven och tårar mina ögon.
Hur är det möjligt?
Segregationen har aldrig känts så påtaglig som nu.
Jag är så oändligt lyckligt lottad som kan bo på en plats där jag aldrig någonsin är rädd. Men känslan förtas av att det bara en bit härifrån råder helt andra livsbetingelser.
Att det bara en bit härifrån är en krutdurk som när som helst hotar explodera.
Varför ska jag få ha det så bra, vara så trygg och förnöjsam med livet?
Det räcker inte med ett av världens bästa sociala skyddsnät, fri sjukvård, gratis skola och försörjningsstöd.
Det räcker inte med mängder av ideella, kommunala och statliga integrationsprojekt i utanförskapsområdena.
Vad gör politikerna, polisen och alla vi andra härnäst?
Vad är det som ska till?