Under hela efterkrigstiden har Sverige förändrats mera än många länder som ödelagts av krigets våld. Här har inga bombmattor ödelagt människors hem. Inga djupa spår av stridsvagnarnas larvfötter har malt söder våra vägar och drivit människor på flykt.
Men här har också människor flytt. Mer eller mindre frivilligt har hela landsändar avfolkats av en ständig flykt till regioner och städer där den expanderande industrin behövde all arbetskraft som fanns. Regeringarna organiserade om ända in i familjelivet i sin avsikt att få ut varenda arbetsför person in i det expanderande folkhemmets grottekvarn.
Alla skulle vara delaktiga i det ”stora språnget” som slutgiltigt omstöpte Sverige till produktionsregioner och lämnade efter sig en nästan avfolkad glesbygd. Men utveckling är förändring. Städerna behövs faktiskt inte i sin roll som befolkningscentra. Dagens och morgondagens teknik gör landsbygden lika produktiv som städernas resursslöseri. Vi måste bara lära oss se landsbygdens möjligheter snarare än dess problem. Den tekniska utvecklingens frukter är möjliga att omfördela så att köpkraften riktas mot resurshushållning. Slit-och-släng-samhället är både skadligt för människorna och planeten och det finns inga skäl att bita oss fast i en skadlig utveckling.
”Landet föder staden” är en sanning lika gammal som städerna. Och den fortsätter att vara lika sann. Vi är vana vid att allt vi föder oss med, allt vi kläder oss med är antingen fabriksframställt eller fabriksförädlat. Men den produktionsmetoden gör oss till offer för ekonomismen istället för humanismen och ytterst får vi betala med sviktande hälsa och för tidig död. Vi nämner livsmedelsproduktionen i Sydeuropa för ineffektiv samtidigt som vi är medvetna om att dessa bönders produkter är skyhögt överlägsna våra massproducerade.
Det är dags att tänka om, mot framtiden. Ekonomismen är inte svaret för homo sapiens morgondag.