Någon gång i folkskolans samhällslära fick vi lära oss att varje invånare i Sverige måste betala en del av sin inkomst i skatt för att samhället ska kunna betala för den välfärd som vi alla får del av. Vi fick också lära oss att den socialdemokratiska regeringen hade myntat begreppet ”skatt efter bärkraft”. Det vill säga att ju mer man tjänar ju större andel betalar man i skatt.
Det var då det! Samhället var jämförelsevis hederligt och ett annat ord vi tidigt fick lära oss var ”att göra rätt för sig”. Bara fähundar smet från sin förpliktelse att bidra till de gemensamma utgifterna i mån av förmåga.
Men det var då, den som hade jobb bidrog till att den som inte kunde arbeta ändå fick en skälig inkomst att leva på. De vuxna hade ett ord för det där, ett viktigt ord som höll samman hela samhället. De sade att Sverige var byggt på ”solidaritet”. Vi förstod inte då vad de menade, men liten blir stor och en dag förstod vi att solidaritet var att erkänna varje människas rätt till ett värdigt liv. Vi förstod också att den som girigt undanhöll sin rikedom utan att göra rätt för sig var en dålig medborgare.
Men Sverige i dag är inte vad Sverige var i går. I Sverige i dag är den som lyckas behålla sin rikedom och låta de, som varken kan arbeta eller kan finna ett arbete, rota i soptunnorna efter mat; en hjälte och ett exempel på en framgångsrik entrepenör. Det är högsta meningen med livet att sko sig på andras bekostnad. Till exempel att bli svinaktigt rik på medborgarnas skattepengar.
Ack ja, förr betalade de som hade ett arbete skatt. I dag sänker man skatten på dem som har jobb så de som inte kan jobba får betala allt mera. Det kallas modern ekonomi och lovordas av Mats Flodin och hans meningsfränder. Jag är nu en gammal man men det jag fick lära mig som barn sitter i. Och jag förbehåller mig rätten att kalla de som smiter från sitt åtagande och de som ger dessa osolidariska fähundar möjligheten att smita för dåliga medborgare.