När jag blir gammal och inte längre klarar av att sköta mig själv vill jag att personalen som kommer hem till mig känner och har gott om tid för mig. Som äldreomsorgen ser ut dag, vill inte jag bli gammal! För jag vill inte att mitt behov av hjälp är uträknat på ett papper. När hemtjänstpersonalen kommer vill inte jag att besöket bygger på 20 minuter. "Godmorgon! Här är jag. Var är du, är du inte uppe?" Den gamle: "Förlåt men det har hänt en olycka". Hoppsan, vad ska uskan göra nu? På ärendet står: insulin, bädda sängen, förbereda frukost, gå. "Hur ska jag göra? Snart ska jag var hos Olle och ge insulin. Hinner jag ta hand om allt nu eller ska jag gå tillbaka senare?" tänkeruskan.
Den ansvarsfulla och medmänskliga uskan gör det som står på ärendet men hjälper även mig med "olyckan" som inte är med i beräkningen utifrån mina behov. Jag är tacksam men det dåliga samvetet slår till och jag blir lämnad med en stor skuldkänsla. Att jag är till besvär. Så vill inte jag ha det. Inte personalen heller. De går ifrån mig med en känsla av att vara otillräckliga. Jag vill att det finns tid för olyckor och en pratstund. Jag vill inte möta en stressad personal som redan är på väg till nästa ärende redan när de kommer inför dörren. Eller som måste in och dokumentera. Skynda, skynda!
Om jag flyttar in på "hemmet" vill jag att personalen har tid att sitta med mig och hålla mig i handen när oron smyger sig på i min sjukdom och jag vill gå hem till mamma eller att jag måste hem till mina barn som är alldeles ensamma och undrar var jag är. Jag vill inte att de sitter på kontoret och gör beställningar på en det ena och en det andra eller dokumenterar hur mycket hjälp jag fått i dag. Fyller i en hel del "mätpapper" från sjuksköterskan, arbetsterapeuten och sjukgymnasten. Huruvida benägen jag är att bli undernärd, ramla omkull och bryta mig eller att jag får trycksår. Att jag vägrade duscha eller nekade att var med på den trevliga aktiviteten som personalen ordnat. För enligt Socialstyrelsen ska de kunna erbjuda mig fyra aktiviteter i veckan med de övriga "grannarna" Och så helst individuella aktiviteter och en promenad varje dag. Vare sig jag vill eller inte. Huvudsaken är att det finns dokumenterat, vilket val jag gjorde. För ingen ska komma och ifrågasätta att jag inte blev erbjuden!
Jag vill inte att alla mina behov hur mycket tid jag kräver av samhället, vilken hjälp och hur hög bemanningen på golvet ska vara utifrån olika mät instrument, diagram och enkäter.
Gå till er själva ni som bestämmer. Hur vill ni ha det? Jag vill att personalen som kommer mår bra. Och ser mig och mina behov utan tidspress! Och att min vård bygger på sunt förnuft! Vad är rimligt i min ålder eller i mitt fysiska eller psykiska sjukdomstillstånd?