I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19, står följande: ”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Och den kungörelsen tycker jag att vi ska vara rädda om.
Nu har inte generalförsamlingen alltid rätt i sina beslut. Tyvärr. Det finns lobbyister för allt. Vem minns väl inte hur FN:s generalförsamling 2009 försökte få blasfemi (religionskritik och kränkning av en religion) att räknas som ett brott mot mänskliga rättigheter. En rekommendation som Sverige i första ledet förband sig att följa. Men som efter mycket kritik fick ge sig då en religion inte kan omfattas av mänskliga rättigheter. Det är en trosuppfattning och inget annat. Däremot stadgades i FN, efter hårda påtryckningar från arabförbundet att omskärelse av pojkar var en mänsklig rättighet. Något som fick många att reagera. Och där står vi i dag.
Vad jag vill säga är att åsiktsfrihet och yttrandefrihet också kräver ansvar. Det är inte bara att vräka ur sig sin magkänsla för dagen utan att tänka sig för vad det är man säger och alltid kunna argumentera för sin åsikt med fakta. Stå för den eller ändra uppfattning när motargumenten är bättre än ens egna.
Syftet är inte att vi måste komma fram till samma svar, men vi måste kunna prata om frågorna och argumentera för och emot varandras ståndpunkter. Kompletta frågor ska uppmärksammas och diskuteras, inte ignoreras. Diskussion och ifrågasättande av andras åsikter utgör en viktig del i ett demokratiskt samhälle, inte minst i värnandet om de mänskliga rättigheterna. Det är tystnaden där åsikter trycks ner och hålls inne som är det farliga. Hellre en hetsig diskussion än tystnad.
Jag ska inte säga att jag blev förvånad när jag läste MTV:s kortledare ”Som en slöja över Europa”. Men det är så här medierna gör i dag. De åsiktsredigerar andra medan de själva förfalskar och ger fel bild av verkligheten.
Att påstå att den som är emot den muslimska slöjan, nicab och burka, skulle vara rasist reagerar jag starkt emot. Det är sådana här floskler som gör att människor inte vågar säga något utan hellre knyter näven i byxfickan. Jag är själv emot den medeltida klädseln – men kom inte och säg att jag är rasist eller främlingsfientlig. Eller för den delen Sverigedemokrat. Möjligen är jag intolerant mot stolligheter i religionens namn.
I Forum för levande historia kan man läsa:
”Rasism kan kortfattat sägas vara teorier som utgår från att mänskligheten kan delas in i olika raser, att dessa raser har olika egenskaper och begåvningar, att det finns underlägsna och överlägsna raser och att människor därmed kan behandlas på olika sätt med hänvisning till ras”.
Enligt resonemanget i kortledaren (MVT den 25 september) så skulle jag vara rasist därför att jag tycker att gränsen för vad som bör tolereras har passerats när småpojkar omskärs.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur skribenten ser på tvångsaspekten när små flickor måste bära huvudduk på grund av sina föräldrars tro? Är det en kulturrelativistisk fråga, att det bara är de som tillhör gruppen som kan kritisera den och dess handlingar? All utomstående kritik är ovälkommen?