Människor som hukade under paraplyer, inkapslade i tätslutande anoraks. Alla hade bråttom den här dagen, bråttom att förflytta sig från den skyddande bilen eller inklädda i skyddande regnkläder skyndade de in i affären och kom efter en stund tillbaka med sina kassar för att fortast möjligt nå sitt varma torra hem.
Ytterst få ville lägga märke till kvinnan som satt vid sidan om dörren. Hon hade inget skyddande paraply, ingen tätslutande anorak. Regnet blötte ner henne och föll i den plastmugg hon sträckte fram mot de som passerade in och ut ur affären.
Hon fanns där sittande vid sidan av en dörr där hennes medmänniskor passerade. Ändå fanns ytterst få som undgick att se henne. Ibland lades några slantar i plastmuggen för att lindra det egna samvetet Andra föredrog att fixera blicken på dörren för att undgå att se henne. Hon talade inte deras språk, kom inte från deras skyddade verklighet. De skyl av plastshok och hittade brädstumpar som var hennes nattvila var bara aningen bättre än de skjul hon kallade sitt hem i landet där hon kom från. Landet där hon hade sitt hem erkände henne inte som medborgare, trots att hon fötts och fött sina barn där bland skjulen och den dammande markremsa, som tjänstgjorde som väg. På höst och vår nästan oframkomliga när regnet förvandlade markremsan till en lervälling och letade sig in i människornas hem. De som satt utanför våra affärer såg sina medmänniskor arbeta. De såg hur barnen färdades till skolorna. Kort sagt det de såg hända runt omkring dem var ett samhälle som de skulle ge allt för att få leva i, men som för dem var en ouppnåelig dröm.