Kommentar
till Nils Granström, MVT den 10 oktober.
Måste Linden vara för bullrigt för bostäder? Om man i en storstad tittar lite närmare på de centrala kvarteren kan man bakom fasaderna hitta fantastiska oaser, där fågelkvitter och lummiga träd får omvärldens buller och hets att plötsligt känns väldigt avlägsna.
Om vi ser till kvarteret Linden kan man, i stället för att rada upp huskropparna såsom det ser ut längre bort mellan Östermalmsgatan och järnvägen, låta dem följa kvarterets ytterkanter. Sammanknutna kan de bilda en innergård, en oas för de boende, där lugnet lägrar sig. Därinne kan också hållas uteservering för en restaurang eller kafé i affärsplanet. Livsmedelshallen kan inrymmas i en vinkellänga och en av huskropparna kan få en större bredd, om det krävs.
Angående Coops bygge har avskräckande exempel från andra städer lyfts fram i debatten. Granström själv säger sig kunna jämföra med andra Motalabyggnader ”som inte passar in i omgivningen” men föredrar att avstå. Varför? Skulle de på något vis legitimera en fortsatt förfulning av vår stad? Nej, tvärt om tycker jag.
Så våra politiker borde backa från sitt beslut och i stället låta kvarteret Linden mogna i väntan på rätt byggherre. Fortsätt under tiden arbetet enligt centrumplanen för att skapa en attraktiv stadskärna. Och med vår nya infrastruktur som draghjälp, marknadsför ett Motala med framtidstro, för ytterligare inflyttning. Med ett bra affärsmässigt underlag kan det då även bli intressant att bebygga kvarteret med något mera stadsmässigt än en handelslada.