Konstig:
Jag var på skolfotboll, en jättefin dag med hundratals glada barn (däribland mina egna). Barnen spelar i klasslag mot andra lag i samma årskurs och de är indelade så att varje lag får spela fyra matcher. De i respektive klass som inte vill spela kan i stället vara med i klassens hejaklack med moroten att den bästa hejaklacken i respektive årskurs vinner ett besök på ett lekland för hela sin klass.
Här kommer paradox nummer ett:
För att ingen ska bli ledsen av fotbollsspelandet utses ingen vinnare i fotbollen, alltså alla är där för att ha kul – alla är vinnare. En jättefin tanke men samtidigt så är det så konkret vem som vinner. Det är ju bara att räkna målen och att sedan kunna räkna till tre eller fyra för att veta vem som har vunnit flest matcher. Tydliga resultat som gör det lätt att känna: ”Ja, jag/vi vann!!” Eller för den del, veta att man just förlorat.
Med ovanstående sagt känns det konstigt att det är okej att ha en tävling, med belönade vinnare, för hejaklackarna. Vem som vinner eller inte är inte alls konkret utan avgörs av en bedömning av domarna. Reaktionen från vinnarna blir nog snarare: ”Va? Vann jag/vi?” Och från förlorarna: ”Va? Varför vann de?”
Konstigt, eller hur?
Inte okej att vinna på resultat, men okej att vinna på bedömning.
Skojig:
Den som känner till att Freddie Mercury var en av världens mest kända, öppet homosexuella, måste ha fnissat i kapp med mig efter VM-finalen i ishockey.
Efter slutsignalen så firade machosymbolen för det homofobiska Ryssland sin seger med att digga loss på isen med låten ”We are the Champions” med, just det, Queen.
Det kanske finns hopp ändå.