Det är ställt utom varje tvivel att ockupationsmakten Israel konsekvent bryter mot 4:e Genevekonventionen. Att bena ut varje enskild del av konventionen som bryts saknar i detta fallet all mening. Jag brukar använda uttrycket legio i betydelsen att brotten är allomfattande och pågående. Nämnas bör att 4:e GK är till största delen sedvanerätt, vilket betyder att den gäller överallt vid varje tillfälle.
När P Å Fagrell skriver om israelisk apartheid ansluter han sig till den skara av högt prominenta folkrättsexperter som konstaterar ett oavvisligt faktum. Personligen vill jag ansluta mig till fredspristagaren och apartheidmotståndaren ärkebiskop Desmond Tutu som hävdar att den israeliska apartheidvarianten är betydligt värre än den sydafrikanska. Det finns, som jag iakttar, ett klart bevisbart skäl. Den israeliska varianten är kopplad till folkrättsbrottet etnisk rensning.
Det finns en regel i det internationella motståndet, att noga skilja på stat och folkgrupp. Det är ibland svårt eftersom apartheid utövas i mening att favorisera Israels judiska befolkning. Det är också ostridigt. Men att koppla samman P Å Fagrells artiklar med judehat låter sig på grundval av mina sparade insändare inte göras. Den insändare jag har framför mig, skriven av Erik Weiborn och Kjell Fransson gör just det vi skyddar oss för. Artikeln blandar samman stat och folkgrupp på ett närmast brutalt sätt.
Folkgruppens lidande rättfärdigar aldrig statens kriminalitet. Men folkgruppen är inte generellt skyldig till statens förbrytelser. Om man skall jämställa sionism med nazism får domstolen avgöra. Därför behöver världssamfundet inrätta en domstol för Israel-Palestina.