Hösten är ju eftertankens och förmodligen klokhetens årstid. Det finns fortfarande spår av sommaren kvar och höstmörkret väntar på sitt intåg. Vid övergången till vinterhalvåret betar djuren fortfarande i hagarna, och utanför hagarna strövar rovdjuren.
Det är faktiskt så det ska vara i levande biotoper. Vad vi här uppe i den fridfulla Norden inte begriper när vi ondgör oss över utrotningen av olika djur och växtarter, är att vi faktiskt är en del av en flora och fauna som vi har förpliktelsen att vårda. Vi äger inte tiden vi lever i, än mindre har vi rätten att bestämma över morgondagens eller över kommande generationers flora och fauna.
Läste i MVT nyligen att en kvigkalv hade blivit vargriven i Stjärnorp. Och att varghatarna fått ännu ett motiv för att släppa ut skjutglada vargjägare i det nya reviret. Det är ju på ren svenska rent förbaskat att inte djurhållare kan läsa och efterleva den lag som reglerar djurägares skyldigheter.
Det är inte statens uppgift att skydda tamdjuren. Den skyldigheten åvilar djurägaren. Däremot är det statens uppgift att värna den ursprungliga fauna som naturligt skall finnas inom statens gränser.
Man måste vara tydlig här! Varg finns som en integrerad del av den nordiska faunan, och den är på grund av fåtalet individer en art som erfordrar särskilt skydd. Enligt EU-fördraget förstärks den enskilda statens skyldighet av ”bevarandedirektivet”. Inte ens Sverige som suverän stat har rätt att äventyra en skyddad djurarts fortbestånd.