Att välja ett kvinnodominerat yrke är inte en dans på rosor. För du ska som kvinna inte gnälla, inte bråka, inte vara otacksam, inte sticka ut och så måste du vara beredd på att ställa upp i alla väder utan att alltid få betalt!
Om några vågar bryta sig loss och tar ton då är risken att man blir påhoppad av sina medsystrar, sin arbetsgivare och även vissa chefer för den delen då risken finns att du som är missnöjd får lägre lön av "Bossen!" Man kan även räkna med att en kampanj startas där du blir ifrågasatt som vill ha en förändring för att bli tagen på allvar som i ett mansdominerat yrkesområde eller där det är mer blandat mellan könen.
Jag följer polisens kamp för bättre arbetsvillkor och även lärarnas och jag har aldrig läst att de blir påhoppade av sina lagkamrater för att vara gnälliga, bråkiga eller otacksamma. Varför händer detta i ett kvinnodominerat yrkesområde? Jo för att vi är uppfostrade till att vara snälla flickor som säger Ja, tack och amen till allt! Och en sak som också är vanligt bland oss kvinnor det är att byta sida, helt plötsligt.
"Ska jag vara med på de mobbades sida eller mobbarna? Jag väljer mobbarna för då går jag säker!"
Vi övriga som vill nå förbättringar lägger vårt krut på dom som bär huvudansvaret för att det står still och lovas hit och dit år ut och år in utan att ett dugg händer. Vi struntar i om vi blir obekväma! För vi har ju oftast rätt. Eller hur?
För hur många gånger har inte vi har varnat för att "Gör inte dessa åtgärder för det kommer att kosta mer än vad det smakar och så likt förbaskat gör dom det! Camilla Egberth: "Ibland blir det misslyckande". Jo tack, vi vet! Det är nämligen vi på golvet som får betala i slutändan, mestadels kvinnor! Surt sa räven, för det kommer det att bli med denna insändare, för alltid blir någon trampad på tårna när man säger sanningen. Men det priset är jag villig att ta om vi ska komma framåt och inte bakåt!