Vi seende måste våga låna ut våra ögon

Vita käppar betyder som bekant blindhet. Varje gång jag som barn såg dem, kände jag sorg över de synskadades öde och en orättvisa över att inte alla kunde se allt vackert omkring sig. Allt efter som jag blev äldre, tänkte jag på om de synskadade verkligen fick all hjälp de borde få av oss, som fått förmågan att se som något alldeles självklart.

"Strax böjde han sig fram mot mig och frågade: Får jag låna dina ögon? Vill du berätta för mig, vad du ser genom fönstret?" skriver insändarskribenten.

"Strax böjde han sig fram mot mig och frågade: Får jag låna dina ögon? Vill du berätta för mig, vad du ser genom fönstret?" skriver insändarskribenten.

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Insändare2022-05-17 19:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det talades aldrig om de synskadade, man läste aldrig något i tidningarna om dem. Det kändes som om de blivit undanskuffade i ett hörn, där de var minst till besvär. Men så plötsligt fick jag en upplevelse, som fick mig att känna: Jo, så ska vi göra! Jag åkte tåg och kom att sitta mitt emot en ung man, som var synskadad, såg jag på käppen.

Strax böjde han sig fram mot mig och frågade: Får jag låna dina ögon? Vill du berätta för mig, vad du ser genom fönstret? Jag blev överraskad och något omtumlad men kände och begrep, att det är så här vi ska göra. Vi ska låta dem få se genom våra ögon, vad de inte förunnats att själva kunna göra: att se. Jag kände genast, att det var min skyldighet att ge honom material till en upplevelse, som han hade rätt till att få, precis som jag. Det var inte fråga om vackra formuleringar eller en sammanhängande berättelse utan lösa ord på det som dök upp i fönstret men ändå så pass långsamt att jag kände att han samtidigt kunde föreställa sig, vad som fanns på andra sidan rutan: åtta kor, bondgård med en vit huvudbyggnad och två röda flyglar, en traktor, leksaker för barn, höga granar och en åker full med maskrosor. Så enkelt var det och en överlycklig resenär tackade mig för den trevligaste tågresa han gjort.

Låt oss följa detta exempel. Gör uttrycket “får jag låna dina ögon“ känt i samhället och när du hör detta är det din skyldighet att svara som tack för den synförmåga du utrustats med. Tänk dig, att du hamnar på ett ställe med vacker utsikt. Du står där och ser inte ett skvatt. Så enkelt då att vända sig till en seende och säga: Får jag låna dina ögon? Och få beskrivet den ruin, som ligger nere i dalen eller om du står på en stadsgata och letar efter en skylt, som du inte hittar. 

Men detta förutsätter att vi förmår att minska den klyfta som finns mellan de synskadade och seende och inte är fega. Träna på och säg “får jag låna dina ögon“. Ju mer vi överbryggar den klyftan och övervinner vår blyghet och ängslan att vara till besvär desto naturligare blir det i samhället att hjälpas åt.