"Här finns ingen framtid. De styrande vill ta död på hela stan. De verkar inte förstå alls. Besluta och sedan låtsas som att man aldrig någonsin beslutat och "lovat". Får man göra så? Här kan man inte bo kvar. Jag tänker flytta härifrån sedan."
Sorgligt att höra de ungas tankar om sin hemstad. Beslut om satsningar på aktivitets- och idrottsanläggningar som sedan rivs upp lika lätt som att vända på en hand. Med en liten axelryckning säger de styrande politikerna "tråkigt att det blev så här". Tråkigt. Vilket lättvindigt ord. Finns mycket "tråkigt" i denna stad. Mångmiljonkostnader för utredningar och konsulter, ena projektet efter det andra. Pengar kastade i sjön.
Samtidigt går kommunen ut med information om såväl ett ökat drogmissbruk bland ungdomar som att fler elever blir hemmasittare. Ändå noll satsning på ungdomar. Trots det faktum att aktiviteter och idrott enligt forskning såväl minskar risk för psykisk ohälsa, drogmissbruk och kriminalitet som ökar motivation för skolnärvaro. Vill de styrande i Motala att ungdomar ska driva omkring på stan? Uppehålla sig på olika spots där inga vuxna finns närvarande? En meningsfull fritid med engagerade vuxna är en friskfaktor och i vissa fall avgörande.
Inte bara de bandyintresserade som blivit upprörda och rentav förbannade över det fulspel som de styrande politikerna spelat mot IFK Motala bandys eldsjälar. Otroligt många år som bandyn kämpat med denna is-anläggning för att kunna bedriva verksamhet.
Kommunpolitikerna vann till slut spelet. Eldsjälarna brände ut sig. Den genuina klubben med elitverksamhet fick lägga ner A-laget i högsta serien och Motalas bandyungdomarnas drömmar, drivkraft och glöd inför framtiden i staden släcktes ner.
"Tråkigt", med en lätt axelryckning, är det enda svaret från våra styrande politiker.
Vi är många som skäms över att vara Motalabor.
En bandyhall har inte kunnat byggas under de 15 år jag bott i Motala, trots att det ständigt varit högt efterfrågat utifrån att det handlat om en elitserieklubb som dessutom satsar tid och engagemang för många barn och ungdomar, och då inte bara klubbens egna utan även fritidsverksamhet för alla barn.
Var har alla pengar tagit vägen under dessa år?
I Motala satsas ingenting på barn- och ungdomars hälsa och välmående. Inga möjligheter till en rik fritid. De kommunala skolornas byggnader är eftersatta på flera sätt, toaletter och duschar som stinker urin och med lyhörda väggar att barnen håller sig ifrån toalettbesök hela dagar med hälsorisker som följd. Äldreomsorgen vänder dagligen ut- och in på sig för att kunna uppfylla brukarnas behov. Liksom skola och barnomsorg som år efter år oroligt ropar efter mer personal. Barnens olika individuella behov ska sättas i centrum. Men personalen blir allt färre. Butikerna i staden lägger ner en efter en. En ny tillkommer och kvarstår något år för att sedan lämna tomma lokaler efter sig igen.
Vem ska få bo i Kanalstaden när ingen varken vill bo kvar i Motala eller bosätta sig här? Vem har kartlagt behovet?
Tänk om man hade satsat på en stor idrottsanläggning vid riksvägen. Enkelt för de besökande att hitta. Lättillgängligt. Nära till den fantastiska stranden som knappt någon annan än Motalabor vet om idag. Barn- och ungdomsläger och cuper. Året runt. Restauranger och boenden kunde växa upp i nära anslutning. Fler jobbtillfällen. Mer turism. Det skulle verkligen sätta Motala på kartan.
Motala kan inte fortsätta leva på sitt sjönära läge. Det kan vem som helst räkna ut med lilltån.