Att Bert Karlsson tillmätt mig så stor betydelse, som att mitt ord skulle ha varit avgörande i frågan om HSB:s byggnation på Vätterliden-tomten, är ju intressant. Min sanning om detta är emellertid att HSB fick tillåtelse att bygga på tomten, som detaljplanerats i samråd med HSB:s förslag till bostadsbebyggelse. HSB skulle enligt överenskommelse betala sex miljoner kronor för 23 000 kvadratmeter mark till kommunen, vilket jag var emot. När ärendet beslutades i kommunfullmäktige, hade jag ingen möjlighet att yrka avslag, eftersom jag överklagat i kraft av sakägare. Jag bor nämligen i området intill och har därigenom rätten att yttra mig i ärendet, dock inte i Motalas beslutande församling. Tyvärr var det ingen annan politiker som ansåg det orimligt att HSB skulle få tillgång till markområdet till detta vrakpris.
Det fanns också en överenskommelse att byggnationen skulle vara klar inom fem år från den dag då detaljplanen vunnit laga kraft. Enligt protokoll togs beslutet 2007-06-21. Efter fem år hade HSB inte lyckats få mer än tre intresserade att teckna sig för bostasdrätter på Vätterliden. HSB fick ytterligare förlängning men lyckades inte att få tillräckligt många att vilja binda sig för en bostadsrätt. Därför blev byggnationen inte av.
Jag kan mycket väl förstå detta låga intresse när jag tittar på ritningar, insatser och månadsavgifter. En 3-4-rumslägenhet 81,5 kvm med endast en toalett och med entrétrapp utanpå huskroppen med månadsavgiften 4 675 kronor trots insatsen 1 551 300 kronor, kan ju inte locka villaägare att sälja sitt hus för att kunna flytta till en sådan bostadsrätt. Räntan på lånade pengar var vid tillfället 4 procent, vilket innebar en hög totalkostnad för att bo i en enkel lägenhet med obekväm yttertrapp.
Mitt intresse för att det ska byggas boende för äldre på Vätterliden-tomten grundar sig på att det behövs ett nytänkande med mer utvecklade former som även kan underlätta för personal som behövs. Jag skrev i mina synpunkter i mars 2007 att ”Munken även i fortsättningen skall bebyggas med bostäder för särskilt boende och att kvarterets gränser bibehålles och att boendet i likhet med Vätterliden utgöres av byggnader i ett plan”. Idén var jag ju inte ensam om. Principen står jag för fortfarande, som också förstärks av att Räddningstjänsten år 2007 uttalade krav på att man i framtiden bygger äldreboenden i ett plan.
Det har ju också visat sig att för byggnation av äldreboenden erhålles särskilda statliga bidrag, vilket borde göra hyrorna överkomliga även för dem med låga pensioner. Nuvarande trygghetsboenden i Gamla stan och på Ekön skulle kunna frigöras till förmån för ungdomar, som inte har råd med hög hyra och dessutom själva kan springa i trappor när hissar strejkar.
I senaste valet talades det ofta om bristen på ungdomsbostäder. Inget politiskt parti framförde trots detta, någon gång möjligheten att frigöra trygghetsboenden genom att bygga fler nya mer ändamålsenliga bostäder för äldre och därmed kunna lösa en del av ungdomsbostadsbristen.
Det finns mycket mer som jag skulle vilja ha mage till, förvåna och orka i detta om hur ett nytt Vätterliden skulle kunna förverkligas.