Människan är en social varelse och behöver möta andra för att må bra. Att sitta ner och äta tillsammans i dagstugan är det som förgyller dagen och bryter den ofrivilliga isoleringen hos den som inte längre orkar ta sig utanför den egna lägenheten på egen hand.

Min mamma flyttade till trygghetsboendet på Motala Väster för 1,5 år sedan, efter att min pappa gått bort. Hon såg fram mot gemenskapen i dagstugan. Måltiderna tillsammans med andra var den största anledningen till att hon flyttade dit. Utan dem och aktiviteterna i dagstugan spelar det ju ingen roll var man bor. Isoleringen blir lika överallt.

Just det, att alla ska ha det lika, verkar ju vara det enda argumentet, för det kan knappast innebära någon besparing. Tvärt om! Lönen till personalen som kör ut maten och arbetar i dagstugorna kan inte gräva några djupare hål i den kommunala ekonomin. Hemtjänstpersonalen kommer att få det stressigare när de ska hjälpa alla som inte klarar av att värma sin mat själva, de äldre kommer att må sämre, både fysiskt och psykiskt. Det kostar också både pengar och lidande.

Beslutet att dra in de gemensamma måltiderna i dagstugorna berör inte bara alla som idag bor på kommunens trygghetsboenden och deras familjer, det berör alla Motalabor. För den som har tur att bli gammal.

Marianne Eriksson