Vården måste sluta blanda ihop äpplen och päron

Idag är utmattningssyndrom (psykisk ohälsa) den vanligaste diagnosen för sjukskrivning i Sverige. Dom som får diagnos utmattningssyndrom är inga latmaskar.

"Hur eller hur, så kan jag med facit i hand konstatera att vården blandar ihop äpplen och päron, vilket inte gynnar mig i min roll som patient" skriver insändarskribenten.

"Hur eller hur, så kan jag med facit i hand konstatera att vården blandar ihop äpplen och päron, vilket inte gynnar mig i min roll som patient" skriver insändarskribenten.

Foto: Tomas Oneborg/TT

Insändare2021-11-18 15:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De är plikttrogna, lojala och hårt arbetande personer som ofta säger ja och tar på sig extraarbete. I sin strävan att vara duktiga prioriterar de ofta andra framför sig själva och sin egen hälsa. 

Jag är som klippt och skuren från Lotta Borg Skoglunds boktitel "Adhd - Från duktig flicka till utbränd kvinna" så jag har passat min arbetsgivare som handen i handsken. Då jag har tio fördelar med min diagnos ADHD. Jag är kreativ, initiativrik, pådrivande, energisk, orädd och vågar satsa på nya idéer, flexibel, envis, intuitiv, ifrågasättande och har en förmåga att se saker ur nya vinklar. Med andra ord är jag arbetsgivarens och chefens "våta dröm", missförstå mig rätt? 

Under mina sista 20 år i äldreomsorgen har, spara in och bli effektivare trots mindre resurser, fler arbetsuppgifter och ohållbara schemaperioder med för lite tid för återhämtning, varit en stor bidragande orsak till min diagnos utmattningssyndrom. 

Utöver min heltidstjänst har jag dessutom fått agera vårdkoordinator dygnet runt åt mina närstående med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skola, vård och omsorg i brist på resurser. Hur eller hur, så kan jag med facit i hand konstatera att vården blandar ihop äpplen och päron, vilket inte gynnar mig i min roll som patient. Eftersom att jag blir bemött på samma sätt som på jobbet. 

Då hela välfärden i Sverige bygger på egen ansvar och självhjälp i brist på resurser och återkommande sparkrav. Lider du av psykisk ohälsa och hamnar i en kris, eller har svår ångest, vill man ha hjälp på studs. Vilket är tekniskt omöjligt, när det inte är SOS-alarm-112-läge, men jag vill inte få till mig att ibland kan det vara bra att vänta. För då kanske man kan lösa problemet själv? Och när man påtalar att det inte är möjligt, blir ombedd att ta en promenad i brist på annat? 

Jag önskar att dessa personer blir bemötta på samma sätt, för att förstå känslan inombords när man har trollat med knäna i en bransch med allt mindre resurser i två decennier minst. Samtidigt som du har vänt ut och in på dig själv som anhörig till närstående i behov av hjälp och stöd för att bli en del av samhället i brist på resurser och du har tömt hela verktygslådan för länge sen? Bemöt andra som du vill bli bemött själv, kan väl inte vara så svårt?