Är det nödvändigt att tala och skriva om det självklara? Ja, jag tror det. För allting, även det självklara, kan falla i glömska, om vi talar för lite om det och fokuserar mer på annat.
Höstens val har inneburit nya folkvalda ledare på många positioner. Många hoppas på förändring. Förändring kan vara av godo. Förändring kan vara av ondo. Innan nya politiska beslut rullar ut på bred front kan det därför vara på sin plats med en påminnelse om det grundläggande och självklara.
Svensk hälso- och sjukvård måste utgå från Hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Enligt HSL (3 kap, 1§) är målet med hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Vidare slås fast att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde. Innehållet i HSL återkommer även i riksdagens beslut om de tre principer som ska ligga till grund för prioriteringar inom vården. Människovärdesprincipen innebär att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att resurserna bör fördelas efter behov. Kostnadseffektivitetsprincipen är den tredje och bör tillämpas först efter de första två.(1996/97:SoU14)
Jag är glad att vi i svensk hälso- och sjukvård har Hälso- och sjukvårdslagen samt en etisk plattform för prioriteringar att luta oss mot. Jag är stolt över att Region Östergötland via hälso- och sjukvårdsnämnden för flera år sedan beslutade att asylsökande, papperslösa och gömda som vistas i Östergötland ska erbjudas ”fullständig vård utifrån behov och på lika villkor helt utan åtskillnad mot svenska medborgare”.
Sjukvården befinner sig i en situation där beslut om resursfördelningen tas av de politiker som majoriteten av befolkningen har röstat fram. Men vårdutförarna, professionen, ska agera enligt HSL, den etiska plattformen och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte sällan uppstår en konflikt mellan dessa. Låt oss slippa fler beslut, från politiker och tjänstemän, som innebär detaljstyrning, undanträngningseffekter av de mest behövande eller ytterligare fragmentering av vården. Det är dags för en tillitsbaserad vård. Politiken kan sätta ramarna men bör lämna detaljerna till de som har den största kunskapen. Våga tro att professionen kan och vill använda sina kunskaper klokt och prioriterar utifrån medicinska behov.
Jag vill kommentera förslaget om att begränsa rätten till kostnadsfri tolk. Låt mig inleda med att förtydliga att jag anser att både individ och samhälle vinner när så många som möjligt har goda språkkunskaper. Jag tror däremot inte att vi når dit genom att dra in möjligheten till kostnadsfri tolk för vissa. Att erhålla kostnadsfri tolk är inte en förmån, men ibland en nödvändighet för att kunna kommunicera på lika villkor som andra. Tillgång till professionell tolk, i de fall där det behövs, är också en förutsättning för att jag ska kunna utföra mitt arbete. Ta inte ifrån mig detta verktyg, genom att vi blir beroende av om patienten har råd med tolk eller inte. En inskränkning av rätten till kostnadsfri tolk äventyrar patientsäkerheten. Följderna kommer att bli medicinska felbedömningar, ökat mänskligt lidande och bortkastade sjukvårdsresurser. Ett sådant beslut bryter mot lagstiftning och medicinsk etik.
Med risk för att jag upprepar mig, vill jag avsluta med en sammanfattning av det grundläggande och självklara:
Det är självklart att alla människor är lika mycket värda.
Det är självklart att människor med störst behov ska ges företräde till vården.
Det är självklart att vi i vården behöver ha tillgång till nödvändiga hjälpmedel för att kunna leverera en god, säker och jämlik vård. Till alla!