En underbar indiansommar i mitten av oktober sitter jag på en bänk vid Varamostranden och filosoferar över tingens ordning. Till exempel att i början av 2000-talet placerades det ut gröna skräpbehållare längs Varamostranden med anledning av den tilltagande nedskräpningen.
Någon vidhängande information från kommunens sida avseende att och hur kärlen skulle användas uppenbarade sig inte förrän sommaren 2018. Cirka en vecka efter att föreningen Varamons vänner satt upp dekaler med information på tunnorna. Då var kommunen snabbt på plats. Tog bort de gula dekalerna och klistrade dit kommunens vita dito. Jag tycker att det agerandet på ett mycket tydligt sätt belyser nivån på kapaciteten hos det dåvarande kommunstyret. Nu är i och för sig många av dekalerna försvunna och några hänger och fladdrar i vinden.
Hur lång tid kommer det att ta innan kommunen åtgärdar detta? På senare tid har begreppet invasiva arter i vår miljö fått allt större uppmärksamhet, till exempel jättebjörnloka, snöbär, lupiner, smörbult och mårdhund. Till de ovan nämda exempel vill jag addera vattenpipa med vidhängande brukare som spridit sig som en farsot längs hela Varamostranden och definitivt inte hör hemma i den miljön.
De som vill ägna sig åt den lasten kan med fördel prova den inom det eventuellt blivande Lalandias domäner ... eller?
För övrigt förbjud cigarrer, cigaretter och piprökning inom hela strandområdet, som väl är att jämställa med lekyta eller vattenland för barn och rekreationsområde över huvud taget.
Margareta Berglund Georgsson
Varamons vänner