Insändare: Vår identitet förändras med ett Nato-medlemskap

Jag har under ett ganska långt liv nu vant mig vid, och har uppskattat, att leva i ett land som genom sin neutralitet och alliansfrihet har kunnat stå utanför militära konflikter i omvärlden. Jag har känt stolthet då landets företrädare kunnat agera för demokrati och mänskliga rättigheter i andra länder utan hänsynstagande till allianspartners med avvikande åsikter. Jag har känt att detta har blivit lite av min egen identitet. Jag vet att många känner på samma sätt. 

I förment brådska och utifrån ett inte djupare analyserat men hävdat hot blev plötsligt andra alternativ än ett svenskt Nato-medlemskap helt otänkbara. Även bland ansvariga politiker som förklarat att detta aldrig, under deras regim, skulle hända och att dessutom ett medlemskap i Nato säkerhetspolitiskt skulle verka destabiliserande i Europa lät det nu annorlunda. En snabbutredning som resulterade i en rapport på 40-talet sidor och som den dåvarande utrikesministern Ann Linde hänvisade till som ”gedigen” var det underlag som behövdes. Någon debatt eller förankring ansågs inte som nödvändigt.

Processen som skulle leda oss in i ”gemenskapen” och ge den trygghet vi tydligen tidigare saknat skulle vara avklarad på ett fåtal månader. Allt detta påhejades naturligtvis av USA och andra Natoländer som utifrån sina perspektiv bara såg fördelar med en utvidgning av alliansen. Med val av ord som brukar leda tankarna till annat beskrevs att vi skulle gå ”hand i hand” med Finland vars statsminister Sanna Marin också var i Sverige och förklarade vikten av att vi nu ”går tillsammans” mot det hägrande målet och säkerheten. 

Nu har det ju inte blivit riktigt som det hävdades av politiker i ”båda lägren”. Sverige får skicka sina ministrar till Turkiet och autokraten Erdogan för att försäkra att vi arbetar mot terrorism så som den definieras av honom och den turkiska regeringen. Senast 22/12 har utrikesminister Tobias Billström efter möte med sin turkiske utrikesministerkollega kunnat meddela att Turkiet nu bedömer att vi ”är på rätt väg”. Ska detta ses som positivt?

Ingen vet hur detta slutar men det som är säkert är att de försvarspolitiska krav som vi redan håller på att anpassa oss till kräver ekonomiska omprioriteringar i statens budget av ett slag som kommer att få konsekvenser för områden som redan i dag är underfinansierade men av de flesta bedömda som viktiga i ett välfärdssamhälle. Detta har det dock talats väldigt lite om.