Vad som har hänt under dessa veckor är allt från att pappa var två gånger på ett avlastningshem till att han skulle ha behövt betala 4 500 kronor i avgift för en liggande sjuktransport på max 5 kilometer.
Som anhörig blir man både ledsen och förtvivlad av att se hur sin pappa bara blir sämre och sämre och även se hur sin mamma bara blir tröttare och tröttare. Hade det inte varit för min syster skulle både pappa och även min mamma lämnat jordelivet nu i höst.
Min syster var hos pappa varje dag från början av juni ända tills han somnade in, hon offrade hela sin semester för pappa. I vår familj är det en självklarhet att man gör så men tänk om man som sjuk inte har någon familj eller anhörig som kan göra allt som vi gjort i år, då får man ligga där helt ensam och dö!!
Det har varit många turer med både kommunen och landstinget. Samarbetet mellan dessa två instanser är helt obefintligt. Kommunen ville inte ta ansvar för pappa och landstinget sa att han var för frisk för sjukvården så där satt vi med en pappa med smärtor fulltankad med allt man kan tänka sig som smärtlindring.
Ambulans var på plats som mest tre gånger samma vecka, bara för att konstatera att det inte fanns något som sjukvården kunde hjälpa honom med. Till slut fick vi iväg pappa med en ambulans och en väldigt kunnig läkare såg vad som var problemet hos pappa.
Jag fick rådet av bekanta om att ringa handläggaren på kommunen om korttidsplats varje dag, för tjatar man inte så får man ingen plats. Så när pappa var på sjukhuset sista gången fattade vi anhöriga ett väldigt hemskt beslut, skulle de skicka hem pappa igen så skulle mamma flytta till min syster och kommunen skulle få lösa omvårdnaden av min pappa på heltid i hemmet. Mamma skulle inte orka mer så det slutade med att pappa blev kvar på sjukhuset och Motala kommun slapp ta ansvar.
I allt detta hade pappa full hemtjänst. Dessa killar och tjejer som kom till pappa 5-10 gånger om dagen var helt fantastiska, jag har aldrig tidigare pratat med mer omhändertagande personer än dessa, stor kärlek till dem.
Så till er som har för avsikt att lämna jordelivet vill jag bara ge ett råd. Se till att ha anhöriga som slåss för era rättigheter och som finns hos er då ni är i slutskedet av era liv. För har ni inte det så kommer ni inte få den hjälp och vård som ni är berättigade till.