Sverige har, oförtjänt eller inte, betraktats som en ”humanitär stormakt”. Tyvärr var det rätt länge sedan Sverige stod för humanitet och förtryckta folks frihet långt, långt före regeringen gjorde den enda godtagbara bedömningen och erkände den olagligt ockuperade staten Palestina.
När sedan det följriktiga beslutet att erkänna den likaledes olagligt ockuperade staten Västsahara uteblev försvann också den konsekvens som är nödvändig för ett anseende som en humanitär ledstjärna. Inrikes är det ännu värre ställt. Vi har fått berättigad kritik från den granskningskommission som hanterar Sveriges uppfyllande av FN:s konvention mot tortyr genom att sända tillbaka asylsökande till stater där risken för att de återsända skall drabbas av tortyr är uppenbar. Det är inte inhumant att följa flyktingkonventionens regler när det gäller asylsökande. Ingen stat kan riskera påfrestningar som staten inte är förmögen att klara. Även om statens inrikesproblem är den begränsande faktorn. Vi vet att årtiondens experiment i bostadspolitiken gör att landet befinner sig i en katastrofal bostadsbrist, och detta utan trycket från asylsökande. Vi vet att decenniers sparande i den gemensamma sektorn med det uttalade målet att sänka stat landsting och kommuners förmåga att uppfylla sina åtaganden har inneburit en intill avhumanisering nedbantad gemensam sektor. Och detta även utan trycket från den aktuella folkvandringen. Sverige har tagit emot flyktingströmmar förr men då har landet inte befunnit sig i ett socialt nedbantat skick. Om jag vill vara rått sanningsenlig hävdar jag att de påfrestningar som tvingat regeringen att balansera på flyktingkonventionens rand beror på mandatperioders ambitioner att minska statens förmåga genom en starkt omfördelande skattepolitik.
Nej, Sverige är ingen humanitär ledstjärna, har kanske varit, men nu inte längre. Vi klarar inte ens att inrikes hålla en godtagbar humanitär standard, därför är min undran: Vad vi har i FN:s säkerhetsråd att göra?