Jag tror att det var många med mig som skakade på huvudet när Gustav Fridolin (MP) för drygt ett år sedan lovade att om bara Miljöpartiet skulle komma till makten skulle han ”rädda svensk skola på de 100 första dagarna”. Det visar också att utbildningsministern, trots att han är folkhögskollärare, inte förstår sig på lärarnas uppdrag. Det är nämligen långt ifrån samma sak att arbeta på folkhögskola med vuxna som att motivera och stödja barn i grundskolan. Alla vi som på olika sätt bidrar till svensk skolas kunskapsutveckling vet att det fordras år av hårt arbete för att lyckas med bildningsuppdraget och för att implementera nya reformer. Med facit i hand vet vi ju också att utbildningsministern redan efter drygt två månader skruvade ner tonläget och den utlovade 100-dagarskuren blev i stället till sex år (cirka 2190 dagar), precis det som alliansregeringen tidigare ärligt hade aviserat. Verkligheten kommer alltid i kapp.
Under åren 2006-2014 tillförde Alliansen sammanlagt 5,4 miljarder kronor till förskola, grundskola och gymnasieskola. Pengarna finansierade viktiga reformer såsom; karriärtjänster, betyg, utökad matematikundervisning och fortbildning för lärare. Reformer som bidrar starkt till svensk skolas egen kunskapsresa och elevernas och samhällets behov. Men även om de stora reformerna är sjösatta så finns det mer kvar att göra. Alliansens reformer byggde självklart på långsiktighet, vetenskap och beprövad erfarenhet men eftersom skolan är del av en föränderlig värld måste det också pågå ett systematiskt utvecklingsarbete.
Trots att vi nu har en rödgrön regering så har vi tack och lov en alliansbudget som riksdagen beslutat ska genomföras. Det möjliggör för Sverige att i år fortsätta sina satsningar på skolan där 400 miljoner kronor är vikta för att minska barngrupperna i förskolan och ytterligare två miljarder kronor – nästan dubbelt så mycket som regeringspartierna socialdemokraterna och miljöpartiet hade föreslagit i sin budget- ska gå till mindre klasser och till fler lärare på lågstadiet.
Detta kommer att ge mer tid för lärarna och ökar möjligheten för att varje elev ska bli sedd och att man tidigt upptäcker eventuella stödbehov. Det innebär också att de elever som behöver extra utmaningar ska bli sedda för att komma vidare och inte riskerar att fastna med eget arbete eller med Äppel- och Päppelböckerna. Även om de böckerna ofta är uppskattade hos eleverna.
Forskningen är rörande överens om att det är i tidiga år elevernas kunskaper och intresse för skolan grundläggs. Därför är min förhoppning nu att regeringen samlar ihop sig och fortsätter Alliansens påbörjade arbete men också att de ska öka sina egna ekonomiska satsningar på skolan. Det är lärarna och eleverna värda och det är vad Sverige behöver.