Lalandiaprojektet har pågått i tio år, nu kastar Lalandia in handduken. Det blir inte 550 turistbostäder i Varamon och det blir inte heller något vattenlekland. Till glädje för vissa och till sorg för andra. Nu är tio års väntan över och här står nu våra politiker med skägget i brevlådan.
Ansvaret för tidernas största fiasko vilar tungt på dem. Ett ansvar de får dela med Tillväxt Motala AB, Länsstyrelsen och den del av tjänstemannakåren som arbetat med projektet.
Tar de sitt ansvar och erkänner sina fel och bister? Nej, de gör de inte, absolut inte! Nej tvärtemot, de anser att de varit duktiga, ett uttalande av kommunalrådet Mark Henriksson (M).
Kortfattat beror hela misslyckandet på att kommunen sålde skinnet innan björnen var skjuten.
Fel nr 1: Tillväxt Motala AB tog kontakt med Lalandia i början av 2014 och erbjöd dem att etablera sig i Varamon i Motala. Detta skedde utan tillräcklig kunskap om hur mycket mark Lalandia skulle vara i behov av för en etablering. Försäljningsarbetet startade alltså innan man ens visste om man hade ”en produkt” att sälja.
Fel nr 2: Markbehovet fanns inte i kommunens ägo utan inköp måste göras. Men den mark som kommunen kunde få köpa räckte inte till. Då beslöt man på ett tidigt stadium att inkludera strandskyddad mark i erbjudandet. Strandskyddad mark har ett starkt skydd i lagen och får ej bebyggas om inte synnerliga skäl föreligger. Byggnation av fritidshus anses inte var synnerliga skäl.
Fel nr 3: Inga lagakraftvunna detaljplaner fanns men ändå fortsatte man försäljningen. Markanvisningsavtal och köpeavtal undertecknades dock med klausulen att detaljplanerna måste vinna laga kraft. Genom dessa avtal utlovade kommunen något som man inte hade och inte heller med säkerhet visste om man skulle kunna leverera. På så sätt sålde kommunen skinnet innan björnen var skjuten. Ingen mark som var detaljplanelagd för det ändamål som krävdes för Lalandias koncept fanns ju att sälja när avtalen skrevs.
Hur gör andra kommuner när de ska sälja mark till företag? Väldigt många kommuner arbetar efter ”Örebromodellen” som rönt stor uppmärksamhet runt om i landet. Örebromodellen innebär i korthet att man endast markanvisar mark som är detaljplanelagd. Marken säljs aldrig förrän byggnation har inletts. Företag som vill köpa mark ska alltså bevisa att de tänker bygga det de påstår. Bygglov måste finnas och byggnation måste påbörjas innan köpeavtal tecknas.
Det är ju så självklart att man inte ska bjuda ut något till försäljning innan man vet om man har något att sälja. På frågan till Motala kommun om varför de inte använde sig av Örebromodellen blev svaret ”de får väl göra som de vill”, underförstått Örebro och många andra kommuner. Under tio års tid har kommunens representanter uppträtt bedrägligt både mot Lalandia och mot befolkningen genom att man utmålat prognoser och visioner som sanningar. Priset är högt, inte bara i pengar utan även genom att samhället har delats i två läger, för eller emot Lalandia.
Att utveckla Varamon har varit fullständigt omöjligt eftersom hela området under tio år varit reserverat för Lalandia. Hur mycket tillväxt har missats bara för att man så stenhårt satsade alla kort på Lalandia? Hur många fler kommuninvånare hade Motala haft om man i stället arbetat med att ta fram detaljplaner för villabebyggelse? Hur många bra verksamheter har man missat som kunnat skapa nya arbetstillfällen? Vad hade det kunnat blivit i stället? Kanske hade vi haft en fin 5-stjärning camping i stället för spruckna Lalandiadrömmar. Det finns betydligt fler än tre fel. Vem ska och vem vågar granska våra makthavare?
En annan horisont