Min dotter började på Godegårds skola förra året. Min späda lilla dotter skulle lämna den trygga fina miljön på Godegårds förskola och börja på en skola där det fanns barn ändå upp till 6:an. Jag minns själv mitt första skolår. Man var livrädd för de stora eleverna på mellanstadiet och höll sig på avstånd så man inte skulle få en hård snöboll i nyllet. Redan första dagen, när fröken Annette tog Klaras hand och gick mot klassrummet kändes det bättre. Efter uppropet fick alla barnen gå ut på skolgården där de delades upp i en av fyra trivselgrupper. I varje grupp finns elever från varje årskull, och vid varje tillfälle under skolåret när de skulle göra saker tillsammans hela skolan så var det i dessa grupper de skulle vara. Den här dagen var det lekar de skulle göra tillsammans, och när jag såg en pojke i femman ta min lilla Klaras hand för att springa över fotbollsplanen tillsammans då visste jag att den här skolan var något alldeles särskilt och jag behövde inte oroa mig längre. Klara skulle få en lugn och trygg skolgång.
Under det första året lämnade och hämtade jag Klara varje dag. Den fina krukan med blommor bredvid porten byttes ut till en stor lykta med ett tänt ljus varje morgon under vintern. Till våren kom krukan fram igen med påskliljor och till sist blev det vackra vårblommor. Jag var alltid förundrad att det fick stå orört. Det hade det inte fått göra på min skola kan jag säga! Till sist smyckades hela ingången med björkar och det var dags för Klaras första skolavslutning i vackra Godegårds kyrka.
Under det här året så såg jag skolans alla barn på morgonen när de lekte tillsammans ute. Det var alltid flera som ropade “Hej Klara!” när vi kom till skolan. Barn i alla åldrar, och det kändes så bra i mammahjärtat. När klockan ringde in sprang alla barnen in, men väl inne hängde de bara av sig sina kläder och gick och satte sig på sin plats i klassrummet och väntade på läraren. Det var knäpptyst. Inget stök, inget bråk, inget tjo och tjim. Vid lunch går de över till äldreboendet Solgläntan där barnen får äta sin lunch, innan de äldre äter. Gissa om det är till glädje för både barnen och de äldre att då får mötas naturligt varje dag!
Godegård är en liten skola, så det är klart att det är lättare att se alla barn då, men det är inte en slump att trivseln är så hög. Det är våra duktiga pedagogers förtjänst som jobbar aktivt med att alla ska inkluderas, och osämjor löser man tillsammans. Inget sopas under mattan eller faller mellan stolarna. Eleverna har lärt sig att vi accepterar varandra för den man är, och rastvakterna spanar av för att se om någon står själv. Visst kan barnen bli osams, men någon mobbning och utanförskap finns inte. Jag vet att tids nog kommer tiden ifatt även våra barn, och de kommer att lära sig att alla människor inte är snälla och att världen är hård ibland. Men att de får starta sitt skolliv med 6 år av glädje, trygghet och kunskap är något jag önskar innerligt att Motala kommun inte tar ifrån oss.