Svar till Kjell Fransson (L).
Skall man gå efter partiideologi är Liberalerna inget dåligt val. Partiet förordar ett mjukt samhälle där den enskilda människans frihet och möjlighet ständigt framhålls. Liberalernas teori är socialliberal, vilket betyder att man ser till att mänskliga behov tillgodoses även hos dem med obefintlig plånbok. Utrikespolitiskt har funnits en strävan att verka för demokrati och mot diktaturer och att skapa fred genom diplomati. Och att stödja fredsorganisationer.
Därmed kanske det är dags att syna praktiken. Under alliansregeringens tid vid makten kom (FP), som de hette då, att just som Taylor Skill påpekar kantra mot nyliberalism. Det var frågan om att minska samhällets inflytande och främja privatiseringar. På alla plan! USA var riktmärket och hade alliansen fått fortsätta några år till hade privatiseringen nått kriminalvården. Mantrat var skattesänkningar och privatisering, vilket i praktiken smulade sönder viktiga samhällsfunktioner.
I en regering är alla partier solidariskt ansvariga för alla beslut! Vilket betyder att (FP) hade samma skuld som (C) till raseringen av Sveriges mest framgångsrika företag, Vattenfall! I skolpolitiken kom medkänslan att förvandlas till elittänkande genom så kallade ”förstelärare” och diskriminerande betygssättning. Många med mig höjde på ögonbrynen när alliansen började nedmontera försvarsmakten och realisera dess tillgångar och till yttermera visso skrota värnpliktsförsvaret.
Men vi såg inte tillräckligt långt. Det var inte försvaret man skrotade, det var alliansfriheten. I den processen var och är (FP) och (L) lika och pådrivande trots att all historien är full av förödande krig som uppkommit genom militärallianser. Summan av det hela blir att sett till (L) ideologiskt kan Kjell Fransson mycket väl ha rätt. Ser man till praktiken, måste man ge Taylor Skill rätt. Sedan är frågan, ska folket tro på vad partier säger, eller vad partier gör.