Ni som engagerar er för Ukraina: Vart var ni 2015? Det som händer i Ukraina är givetvis helt fruktansvärt, men det gäller alla andra krig också. 

Under flyktingkrisen 2015 skrek många att Sverige var fullt och krävde ett flyktingstopp. Bara ett par år tidigare hade REVA-projektet i kollektivtrafiken diskriminerat alla oss med svart hår och den allmänna inställningen till invandring var redan negativ. 2015 ställdes allt på sin spets. 

Det uttrycktes hat, flyktingboenden brändes ner och mängder av ungdomar slets ur skolor, familjehem och vänkretsar för att låsas in i förvar och deporteras till Afghanistan. Skrämmande få svenskar reagerade. Nu gäller det Ukraina och plötsligt ska alla flyktingar få resa gratis och stanna på obestämd tid. Människor donerar saker och kläder, tar emot flyktingar i sina hem och vill ha öppna gränser. Värderingarna från 2015 har plötsligt omvärderats.

Jag menar inte att vi inte ska hjälpa Ukraina, men den här tendensen att göra skillnad på människor skrämmer mig. Det har till och med sagts rakt ut att det handlar om att ukrainska flyktingar "ser ut som oss" med ljust hår och blå ögon. 

I egenskap av svensk som inte har ljust hår och blå ögon, utan mer utseendemässiga likheter med de flyktingar som kom 2015 och som trots mitt medborgarskap drabbades av REVA-projektet, undrar jag: Vad är det egentligen man försöker säga? Att ukrainska flyktingar är mer välkomna för att många av de har "rätt" hårfärg? Att vi som inte ser ut som er egentligen inte ska vara här, vare sig vi är flyktingar eller vanliga invandrare eller svenska medborgare? Att vi aldrig blir lika mycket värda som er, oavsett vad vi gör, eftersom vårt hår har samma färg som de ondskefulla korparna i sagorna?