Svar till Hans Lindman.
Nej, jag är ingen motståndare till differentierade löner. Vad jag vänder mig mot är att skolledare med fallenhet för personliga tendenser att utse sina favoriter och hackkycklingar även får möjligheter att påverka sin underställda personals levnadsförhållanden genom subjektiv lönesättning.
Läraryrket är i hög grad en fråga om personliga egenskaper. Pedagog är en person med förmåga att vidarebefordra kunskap på ett sådant sätt att eleven vill ta till sig kunskap och förmågan att själv söka kunskap.
Vad jag skulle önska dagens och morgondagens unga är att personer med pedagogiska färdigheter blir lärare och personer utan dessa färdigheter väljer en annan utkomst. Nå, inom läraryrket liksom inom de flesta professioner gäller det att söka förkovra sig genom vidareutbildning och dokumenterad förmåga. Det finns möjlighet att delta i olika utbildningar för att förbättra sin pedagogik både allmän och specialiserad. Det finns pedagoger som kan göra egna utredningar och på så sätt föra sin profession vidare. Det är vad jag kallar objektiva skäl för lönedifferentiering.
Med tanke på den oro som löneskillnader utan objektiva skäl vållat inom lärarkåren är jag förvånad över Hans Lindmans svar till mig. Antagligen utgår han från att jag saknar förmåga att reflektera över vad som sker i samhället. Eller att jag har en ovilja mot kunskap. I båda fallen är det fel. Motivet till mitt skrivande är snarare omsorg om lärarprofessionen.
Subjektivt bedömd löneutveckling och anställningsförhållanden är knappast något som för läraryrket framåt.